Redan när de sju första sekunderna av ”Set Yourself on Fire” har passerat är det tydligt att det inte är meningen att vi ska lämnas oberörda här. Efter sju sekunder har vi fått höra en man läsa, alternativt utagera, en textrad.

When there is nothing left to burn,
you have to set yourself on fire

Raden låter som tagen från en gammal horrorfilm. [I själva verket är det Stars centralfigur Torquil Campbells pappa, Douglas Campbell, som läser in meningen på skivan. Douglas är visst en Shakespeareiansk skådespelare hemma i Kanada.] Inslag som dessa gör alltid ett gott arbete för att drapera en skiva i mystiska sinnestillstånd och drar samtidigt in en möjligen politisk aspekt i det hela. Stämningen byggs alltså upp redan där.

Efter den inledningen forsätter första spåret ”Your ex-lover is dead” fantastiskt bittersött, med ett möte mellan två gamla älskare. Likt CocoRosies ”La maison de mon rêve” (inte för att egentligen dra parallell mellan deras musik) öppnar de med sitt starkaste kort. Men till skillnad från CocoRosie som trumfade hem hela partiet, så är jag inte lika övertygad om att Stars tredje album ”Set Yourself on Fire” är lika självklar igenom.

Ibland klär de popen i elektroniska svepningar. Bitvis är musiken sådär pompöst Mercury Revkosmisk. Samspelet mellan Torquil Capbells och Amy Millans sång är det som framför allt arbetar kvar den stämning som inledningen byggde upp, och bäst jobb gör nog den kvinnliga stämman. Det är snyggt. Men inte sådär så att det gnistrar i öronen. ”Set Yourself on Fire” är stark och välproducerad, men det når ändå inte ända fram.

För tyvärr är det inte som sportvärlden vill få det till; går du ut till 100 procent kan du inte öka till 120. ”Set Yourself on Fire” håller inte stämningen hela loppet ut. Jag är inte lämnad oberörd. Men inte heller rörd eller omskakad.