Lite Slayer är aldrig fel. Det har även svenska Kayser insett, för inledande tvåtaktsattacken ”1919″ dryper av amerikanernas signum. Man vill till och med kasta in ett ”Do you wanna die?” a la ”Postmortem” på sina håll. ”7 Days to Sink”, med sin svettiga refräng, har den tydligaste ”South of Heaven”-stölden sedan Chaosbreeds ”Faces of Death”. Men det är helt okej.

Resten av ”Kaiserhof”, bortsett från avlutande ”Perfect”, fokuserar huvudsakligen på groove och en aningen långsammare låtar än öppningsspåret. Även riffen härrör från några år senare än Slayers storhetstid och har mer gemensamt med tidiga Pantera, om än med mindre pondus än Dimebag Darrells hantverk.

På några håll, framförallt refrängen på ”Good Citizen”, tar melodierna över. Tralligt och föga engagerande. Jag hade mycket hellre sett att de tendenserna fått stryka på foten till förmån för mer tvåtaktshamrande. De vet ju hur det ska göras.

”Like A Drunk Christ” sparkar igång med ett rejält dubbeltrampsgung och sanslöst svängiga riff. Refrängen må vara oroväckande melodiös, men crashcymbalen som tillsammans med dubbelkaggarna skickar signaler till nackpartiet går inte att bortse från och den dubbas till skivans bästa låt.

”The Waltz” låter som den heter, det vill säga att den stundtals går i tretakt, men det inledande höghastighetspartiet vittnar om att det finns mer att hämta hos Kayser i fråga om fart, en resurs som bandet ännu har kvar att utforska.

Sammantaget är ”Kaiserhof” en pigg metaldebut som blickar tillbaka och låter sig inspireras utan att bli mossig.