Det är så få människor som vill en väl nuförtiden. Ibland om man är cynisk kan det kännas som att artister vill ta ens pengar och skratta en i ansiktet. Eller bara hjärntvätta en in i ett apatiskt tillstånd genom att skrika åt en eller skaka sina väloljade rumpor. På brittiska Radio one, som ungefär motsvarar P3 fast minus de intressanta samhällsprogrammen, spelas det alltid topplistemusik hela dagen, fram tills det börjar skymma och ju längre kvällen går desto bättre musik blir det. Höjdpunkten kommer ungefär klockan fyra på morgonen, och om man av någon anledning är uppe vid den udda timmen kan man höra DJ Rob da bank spela grym musik från alla kategorier. Folk som är både musikälskare och nattugglor brukar alltid få höra ny bra musik först. Förra året spelade han Magic Numbers. Nu kan man höra dem även på dagen vilket är mycket tillfredställande.

Något av det mest slående med Magic Number live är hur glada de är. Såg dem på Hultsfredsfestivalen och fann mig omfamnad av en varm glädjefilt. Romeo Stodart stod i mitten och ömsom log och ömsom skrattade ett lyckligt bullrande skratt som en småfull tomtefar. The Magic Numbers debutskiva handlar övervägande och stor kärlek, vad det än kan röra sig om, Romeo har nämnt sin döda mormor och spruckna förhållanden som källa till sina känslosamma texter. Hur djupt, svårt och mörkt det än kan vara lyser musiken som ett jedisvärd upp vägen för alla vilsna själar. Ännu viktigare, The Magic Numbers låter stundtals som ett raffinerat folkparksband. Det kan förstås ge alla möjliga associationer. Jag kan se dem framför mig på en maffig gammal dansbana med stilfulla människor dansandes tango i formationer på dansgolvet, som i en glad Aki Kaurismäkifilm.

Anledningen till att The Magic Numbers är så fantastiska är att de vet hur en riktigt bra melodi ska formas, i stort sett hela albumet har klockrena melodier, de är så fröjdefullt lättillgängliga, det tar inte emot någonstans. Lättillgängliga men inte lättuggade eller vattniga, de har hittat sin stil som är ganska klar i sitt motiv men aldrig blir enformig. Ju mer man lyssnar, ju mer nyanser kan man hitta. Ur enkelheten kliver små slingor, handklapp och finesser fram. Det avslutande spåret ”Hymn For Her” var tydligen ett hett byte på Ebay innan den släpptes. Efter att ha börjat som en stilla ballad bygger den upp och hamnar i en storslagen symfonisk hymn. Ett av de bästa musikstyckena jag hört på länge. Den här skivan har potential att hålla sig kvar kvar länge och bara växa och växa.