Bland de vanliga sommarplågorna som mygg, getingar och fästingar brukar det för mig, så här i slutet på sommaren, även handla om att jag är helt slut i öronen av för mycket musik. Jag har som vanligt varit på för många musikfestivaler och svalt för många intryck i min festivalhets att jag glömt att tänka efter vad jag egentligen borde ha prioriterat.

Jag känner till slut ett så pass stort motstånd till de klassiska sättningarna och den västerländska populärmusiken att jag nog måste ha det helt tyst omkring mig ett tag. En veckas tystnad på landet kanske hjälper.

Just i denna mättade period dyker ett band som heter Clogs upp hemma hos mig. De gör meditativ, mestadels instrumental, musik på gränsen mellan klassisk musik, orientalisk folkmusik, konstmusik och någon slags pop. Musiken bygger på olika stränginstrument som fioler, gitarrer och cello. Till det läggs percussion och andra rytminstrument, kanske något droppande eller klickande.

Musiken är ofta vacker och känns väldigt naturnära. Jag hör i stråkarna en vemodigt jamande katt, tusentals blodtörstiga myggor som svärmar runt en och regndroppar som landar i en stilla sjö.

Bitvis känns det en aning för konstlat och lite för arty för mig, i andra stunder befriande eget och såsom jag upplever det, utan hämningar.

Att jag uppfattar vissa delar som för pretentiösa handlar nog bara om att jag måste lära mig att lyssna mer på sån här, lite svårare, eller varför inte kalla det enklare musik. Motsatsen till det man är van vid behöver ju inte alltid vara något krångligt. Det beror ju helt på hur man ser på det.

Jag tror mest att det handlar om att våga vara nyfiken och släppa alla förväntningar när man lyssnar på ”Stick Music”.