Torsdagen kom ju i princip helt och hållet handla om en enda grupp: festivalens huvudbokning New Order. Jag hann med halva spelningen med Slagsmålsklubben som lät riktigt trevliga och som framförallt sparkade igång Arvikafestivalen 2005 med den äran, sväng och peppad publik.

En av festivalens på pappret mest intressanta spelningar följde strax efter när Khonnor plus kompis plus björnhuvud plus snusnäsduk klev upp på Apollo-scenen. Medvetet obefintlig publikinteraktion kan fungera på sitt nonchalanta sätt om människorna på scen kan leverera något intressant i upplevelseväg (som Differnet skulle komma att bevisa två dagar senare), men i Khonnors fall föll allt mest samman. Visst, solsken, värme och tält är inte den bästa inramningen för amerikanens musik (eller för särskilt många överhuvudtaget), men när Khonnor i princip uteslutande kastar sig över en orgie i ljud utan att komplettera med den melodiösa balans som finns på ”Handwriting”, ja då blir det rätt tråkigt. Hur mycket han än försöker rocka bakom björnmasken. Om det är den väg han tänker ta på nästa album känns det i ärlighetens namn sådär intressant.

Fredrik Welander-favoriten kiN stod näst på menyn och var tyvärr inte särskilt rolig. Bandet stod och rockharvade i bakgrunden (tendenserna fanns på albumet och fick tillfälle att blomma ut i sin rätt otrevliga helhet på scen) och kiN:s röst är milt sagt enerverande, än mer än på skiva.

Tunga bokningen DAF upplevdes bara på avstånd och lät faktiskt förvånande bra, även om det kändes som att grundmodellen för musiken var spikad efter ungefär två låtar. Och jag har samma invändning som inför ungefär vilken industri-/body-/hårdsynt-akt som helst. Musiken är bitvis riktigt bra, men eftersom det är skrik och bröl som gäller bakom micken så kollapsar hela grejen rätt totalt.

The Faint var också en kul upplevelse, inte minst tack vare de sjukt snygga och synkade videoprojektionerna som rullade i bakgrunden. ”Snygg” är väl också ett av orden som bäst skulle beskriva gruppens keyboardist där han körde sin alldeles egna scenshow. ”Spattig” skulle vara ett annat passande ord. Men precis som när jag recenserade ”Danse Macabre” blir det i längden lite väl mycket av samma sak.

Torsdagen bjöd även på den jobbigaste krocken när New Order, Madrugada och Håkan Lidbo av någon arrangörmässig hål-i-huvudet-anledning klev upp på varsin scen precis samtidigt. Men trots att jag bara sett New Order av de tre var det förstås ingen egentlig konkurrens och Sverige och Norge fick stryka på foten. Musikhistoriens näst bästa popband är trots allt fortfarande musikhistoriens näst bästa popband, även när de kör på rutin sisådär 15-20 år efter sin storhetstid.