Jack White klarade inte av att stå stilla längre. Det är intrycket jag får av ”Get Behind Me Satan”. Det började redan med elefanten som också hade lite svårt att stå still, även om den inte tog några riktigt stora steg och bara på delar av skivan. Där var de istället fokuserade på det stora. Stora djur, stora ljud.

Till sin grundform är ”Get Behind Me Satan” naturligtvis fortfarande enkel (men inte simpel). Precis som sättningen alltid varit. Är det något de bevisat gång efter annan är det att man kan röra sig även även inom strikta ramar. Det som framför allt hänt sen sist är att den elektrifierade gitarren fått ta ett rejält kliv tillbaka. Istället tvingas bluesen (och de onda andarna) ut med trummor, piano och marimba. Jack möter sina skuggor och tvingar dem dem att vika hädan för att kunna fortsätta. En till hade aldrig hållit undan demonerna. Och varför skulle de? Då hade de lika gärna kunnat lägga ner. Gå vidare, att stå kvar är inget alternativ.

Resultatet är hårt trots förutsättningarna, trots att det oftast låter mjukare. Mer kompromisslöst. Samtidigt lyckas han vara lekfullare än någonsin med vinglande, lekfulla textrader och produktion.

Referenserna går både till sångtraditionen, till populärkulturen och religionen. Små homager till såväl Paul Simon som Rita Hayworth.

Stompande ”The Denial Twist”, ”My Doorbell” och ”Take, Take, Take” är naturligtvis de jag kärar ner mig i mest. Inledande raderna till ”The Denial Twist” säger väl allt om det här bandet egentligen:

If you think that a kiss is all in the lips
C'mon, you got it all wrong, man
And if you think that our dance was all in the hips
Oh well, then do the twist
If you think holding hands is all in the fingers
Grab hold of the soul where the memory lingers

Om du trodde att det satt i elgitarren, you got it all wrong man.
Om du trodde Megs trumslag bara var där som stöd, lyssna på dem trycka fram känslorna här.
Om du trodde de bara hade ett uttryck, vänder de ut och in på både sig och dig.

Det spelar ingen roll om de fortsätter eller lägger av. De är eviga. Och att de klarar av att återuppfinna sitt uttryck lämnar resten bakom sig. Get Behind Them. Det är lika bra. Ni kommer ändå inte förbi.

Att det sedan finns flera låtar här jag klarar mig utan spelar heller ingen roll. Det är en utmärkt skiva om du känner för det. Det räcker. Briljant i delar är fortfarande briljant.