dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Tim Buckley: Starsailor
Starsailor (LP) Tim Buckley
1970
Straight Records
10/10

Odjuret

Lyssna

Sök efter skivan

Om du startar som skivbolagsstyrd folkrocksångare och flickidol kommer du sällan till det stadiet i din karriär då du sadlar om till avantgardekompositör med jazzinfluenser. För Tim Buckley var steget naturligt, att ständigt utvecklas musikaliskt var en uppenbar strävan han hade genom hela sin karriär. Under hans korta men intensiva karriär (1966-1975), hann han med att släppa nio studioalbum och genomgå fyra tydliga perioder. 1970 var han dessutom lite extra produktiv och släppte tre skivor samma år, varav ”Starsailor” var den sista. Bandet utökades med blåsmusiker, i form av bröderna Gardner från Mothers of Invention, och Buckleys mest experimentella period var på väg att fulländas.

”Come Here Woman” och ”Jungle Fire” är hippiekompositioner i 5/4-takt, toppade med Buckleys fantastiska röst, galnare än någonsin. Båda låtarna har även långa intron med kaosartade insatser från alla musiker för att sedan explodera i ett mer strukturerat driv. Till skillnad från tidigare använder Buckley rösten mer likt ett instrument än sång, han flyger mellan oktaverna på ett sätt som bara han kan (enligt myten tränade han upp den egenskapen genom att cykla bredvid bussarna och skrikandes följa motorns toner när den accelererade).

I slutet av 60-talet ändrade Buckley även sina livespelningar. Improvisationen blev grundläggande och han förbjöd sina musiker att repa innan spelningarna, något som resulterade i att varje spelning blev unik. Om någon i bandet upprepade en slinga under en spelning vände sig Buckley bara om och sa åt denne att gå vidare, likt de stora improvisatörerna inom jazzen. Fansen vände honom ryggen och han hatade dem för det, de förstod inte hans behov av att utvecklas. Klubbarna han brukade spela på var inte längre lika ivriga att boka honom.

Titelspåret är en dikt skriven av Larry Beckett, poet och barndomsvän till Buckley. Buckley sjunger låten a cappella och lägger på sin röst i flera lager, med tempoändringar lite här och där. När en musiklärare, flera år senare, spelade upp låten för 10-åringar kom en pojke fram efter lektionen och bad honom att aldrig spela över det bandet, eftersom han tyckte det lät så vackert. Den ungen hade mer insikt än jag själv, första gången jag hörde låten gav den mig huvudvärk, men nu hör jag det också.

Det respekterade jazzmagasinet ”Down Beat” gav skivan 5 av 5 i en recension vilket fick Buckley att jubla, trots att han i normala fall aldrig brydde sig om vad recensenterna skrev. Andra, inte lika imponerade recensenter, gjorde honom ”tjänsten” att inte recensera honom överhuvudtaget.

”Down By The Borderline” öppnar med en tjurfäktningstrumpet, signerad Buzz Gardner. Trumpeten kompletteras med ett rockriff som gått vilse och en fantastisk insats på trummor av Maury Baker. När Buckley upprepar frasen ”Take a walk”, i slutet av låten, är hans oktavläge så högt att man inte vet om det är han eller trumpeten längre. Alla i bandet gör verkligen en toppinsats på den här låten, Lee Underwood på gitarr spelar fingrarna av sig mot slutet. På ”The Healing Festival” är Buzz utbytt mot sin bror Bunk och dennes tenorsaxofon. Låten består av John Balkins basgång i 10/4-takt, tillsammans med en bakgrund av sånglager ihopsatta precis som på titellåten, till det improviserar Gardner och Baker med sina instrument på ett strålande sätt. Sammanfattat ger låten ett minst sagt psykedeliskt intryck, samtidigt som saxofonen för tankarna till John Coltrane, något som Buckley själv inte var blyg att påpeka, han lär ha sagt ”I was as close to Coltrane as anyone has ever come”.

Det finns än idag flera artister som är influerade av Buckleys musik, varav Radiohead får ses som det största bandet av dessa. Det skulle inte alls förvåna mig om ”Starsailor” var en av många influenser de hade när de spelade in ”Kid A” och ”Amnesiac”. En annan intressant iakttagelse är att Radioheads diskografi liknar Buckleys väldigt mycket, om man ser till den musikaliska utvecklingen; ”Pablo Honey” skulle kunna liknas med ”Tim Buckley”, ”The Bends” med ”Goodbye and Hello” osv. Om det är en medveten strategi från Thom Yorke kan alla Radiohead-fans se fram emot en period med soul- och funkrock snart.

Mittemellan alla låtar med udda takter, överlappande a cappella-sånger och galna improvisationer, valde Buckley att lägga två helt fungerande poplåtar: Den första, ”Moulin Rouge”, är en charmig historia där han varierar med att sjunga på både engelska och franska, vilket är imponerande eftersom han inte kunde franska, han övade bara in uttalen. Den andra, ”Song to the Siren” skrevs av Beckett redan 1968 och är något av det vackraste Buckley någonsin framfört. Trots att den skrevs två år tidigare hade han förkastat alla tidigare försök till inspelning av den. Buckley framförde den live för första gången när han medverkade i ”The Monkees TV Show” bara någon vecka efter att han fått texten, Beckett satt i publiken med texten i hand, orolig att Buckley skulle glömma bort den. Men han glömde den aldrig.

Long afloat on shipless oceans
I did all my best to smile
'Til your singing eyes and fingers
Drew me loving to your isle
And you sang
Sail to me
Sail to me
Let me enfold you
Here I am
Here I am
Waiting to hold you

Jonny Silvergren

Publicerad: 2005-07-09 00:00 / Uppdaterad: 2005-07-09 00:00

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #3333

12 kommentarer

god kväll!!

Medlem 2005-07-09 00:01
 

Det här med gästrecensioner och 10:or

Medlem 2005-07-09 00:06
 

Jonny fortsätter att visa att prov på excellent smak! Dock är det sonen, Jeff Buckley, som har gjort världens bästa skiva.

Medlem 2005-07-09 00:47
 

borde det inte vara så att gästrecensioner skulle vara utan betyg?

Medlem 2005-07-09 02:20
 

Song to the Siren är en av de finaste låtar jag vet. Intressant recension!

Medlem 2005-07-09 11:03
 

Alltid kul med gästrecensioner, faktiskt. Att Tim Buckley uppmärksammas får mitt glödheta hjärta att göra kullerbytta. Tim Buckley är en husgud, "Starsailor" är dock inte min favorit-skiva men den är självklart bra. Jag hade personligen tyckt det varit intressantare om du skrivit om albumet före ("Blue afternoon") eller efter ("Lorca"). De båda albumen ligger mig varmare om hjärtat, i mitt tycke är de bägge alstren instresantare också:)

Medlem 2005-07-09 12:05
 

han har enligt min mening aldrig kommit upp i samma klass som på debutden. makalöst!

Medlem 2005-07-09 13:47
 

jag tycker att alla recensioner som skrivs måste ha minst 8:a i betyg.. annars är dom inte värda att skrivas. Det borde införas en sån lag.

Medlem 2005-07-09 15:09
 

Pinsamt.

Medlem 2005-07-10 15:04
 

unpoc: Jag har recenserat Blue Afternoon tidigare, du hittar den här: http://blueafternoon.blogspot.com/2005/06/recension-blue-afternoon.html

Jag ställer inte betyget i jämförelse med hans andra skivor och jag hade kunnat ge 10 till de flesta av hans skivor beroende på dagsform. Anledningen att jag skickade in just denna som gästrecension var för att Buckley själv höll den som hans mästerverk.

Medlem 2005-07-10 22:58
 

"sitt mästerverk" säger man nog när man inte är trött.

Medlem 2005-07-10 23:07
 

100 prettopoäng till er allihop

Medlem 2005-07-29 11:22
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig