Naglfar, ett svenskt black metalband som alltid befunnit sig i periferin enligt min åsikt. Möjligtvis beroende på att de kommer från Norrland, eller deras relativt långa intervall av skivsläpp (1995, 1998, 2003 och 2005). Dark Funeral och Marduk har suttit ensamma på tronen av modern black metal.

Därför är det trevligt att stifta bekantskap med dem på riktigt för första gången. Och dessutom bli positivt överraskad. Naglfar kombinerar hederlig slingriffsbaserad black metal med drag av den mer pompösare sorten på ett väldigt bra sätt. De må använda sig av keyboards, men gör det smakfullt och överallt finns de där karga gitarslingorna och sprider kyla över smattrande trummor.

Jag inbillar mig att ”Pariah” kan vara en vettig övergång från att ha frossat i ”Enthrone Darkness Triumphant” och de efterföljande Dimmu Borgirskivorna, för att därefter röra sig bakåt i black metalhistorien.

Gungbrädan svajar annars friskt över vad som gäller för tillfället i min stereo: är det sparsam burksångsproduktion a la Darkthrone eller svulst de luxe a la Abyss? Just nu väger det över för det senare och det är delvis där Naglfar befinner sig. ”Pariah” är välproducerad utan att för den delen drunkna i det. Väl avvägt helt enkelt.

Låtmässigt vill jag egentligen inte lyfta fram eller såga varken den ena eller den andra. De håller genomgående hög klass och snarare är det bara att hylla bandet för att ha skapat ett väldigt bra album.

”Pariah” är en helhet som står stadigt på egna ben och troligen kan ge dem såväl ryggdunk från underjorden som, vågar jag säga det, kommersiell framgång.