Smogs Bill Callahan har alltid gått sin egen väg. Med sin säregna frasering och sin djupa, närvarande röst har han en präglad egen stil. Det har aldrig känts som en närliggande risk för honom att hamna i det traditionella singer/songwriterträsket.

Musiken är naken och blottande. Och han sjunger så nära inpå att musiken upplevs som alldeles tätt intill lyssnarens öra. Sången kommunicerar direkt till dig som lyssnar, nästan som att mediet detta görs i inte ges någon betydelse. Texterna är någon slags hybrid av sagoberättande och poesi. De mästerliga texterna har alltid varit ett element av utlämning. Callahan är stillsam och ensam.

like I’m a southern bird, that stayed north too long

Till och med i musiken är han ensam. Musiken går på och Callahan börjar sjunga när han verkar tycka att det passar. Han sjunger när han vill. Rösten är högt mixad, och befinner sig på något sätt ovanpå musiken.

Den tillfälliga experimenterande parentesen runt namnet är borta. Han är inte längre en sökande vandrare. Han har hittat sin stig som han följer med en målmedvetenhet, som inte har visat sig under de senaste skivorna.

Men sökandet i sig kan ju ha ett värde. ”A River Ain’t Too Much To Love” är en jämn och bra skiva, men kanske aldrig sådär riktigt bra. Bara bra.