Med senaste plattan ”Relix XIV” i relativt gott minne var inte mina förhoppningar speciellt höga inför Overkills spelning, men när det vankas gammal thrash metal är jag ändå alltid sugen. Och tur var väl det. För Overkill visade verkligen var skåpet ska stå. Stenhårt, piggt och fyllt med energi intog veteranerna Sweden Rock Festival.

”I see some people here with good memory” sa sångaren Bobby ”Blitz” Ellsworth och det var huvudet på spiken. Hela spelningen var en enda hyllning till thrash metal i synnerhet och metalscenen i allmänhet som prisades flera gånger från scenen. Hängivenhet stavas det och Overkill såväl som den headbangande publiken har mycket av den varan.

Något utöver det vanliga bjöds vi även på. Mike Portnoy från Dream Theater tog plats på trumpallen och rev av en låt med bandet och som näst sista låt körde de AC/DC:s gamla dänga ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap”.

Kort sagt en klockren spelning.

Mike Portnoy var även på scen nästa gång jag tog plats i publikhavet, denna gång med sitt eget Dream Theater. Mitt största problem med den spelningen var själva formatet, och jag tänker mig faktiskt att Dream Theater mycket väl kan vara det första bandet jag hellre lyssnar på hemma än ser på scen. Tendenserna av musikermusik stör mig helt enkelt och live kan det ta oönskade proportioner. De två herrarna framför mig som praktiskt taget analyserade varje riff och trumfill med ett leende på läpparna håller troligen inte alls med mig. Ett taktbyte säger mer än tusen ord, ungefär. Dock hölls utsvävningarna relativt kort, vilket gladde mig.

Spelningen sammanfattas annars med ordet trevlig. Solen sken, James LaBrie fick igång publiken på ett bra sätt och det samspelet gjorde upplevelsen ett snäpp bättre. Klart godkänt.

Polska Behemoth skojar inte. Iklädda corpsepaint som gick ända ner till handlederna klev de upp på Spendrups Stage och deklarerade ”We are not here to entertain you”.

Ändå var det precis det de gjorde, när de tog hem snabbast på festivalen-priset när de manglade ur sig en timme av prima black metal. Under en låt i slutet helikopterbangade till och med trummisen.

Jag var inför spelningen en aning skeptisk hur de skulla tas emot, med lätthet det mest extrema bandet på festivalen, men förvånansvärt många hade tagit sig till spelningen. Lyckligtvis får man väl säga, för det var så in i helvete bra. Och när Nergal har publiken i sitt grepp så blir det röj. Maken till befallande publikdomptör har jag inte sett, och publiken gav järnet.

Trots att jag på förhand hade sett fredagen som min mellandag rent musikaliskt så bjöd den på två käftsmällar i form av Overkill och Behemoth och de kommer att bli svåröverträffade. Tack för det!