Efter introt sparkar ”Cast Down the Heretic” i gång i en jävulsk hastighet. Ett break med påföljande slag på hi-haten där bandet hämtar fart igen.

Välkomna Nile, säger jag.

South Carolinaorkestern är tillbaka med ett nytt album, det första sedan 2002 års ”In Their Darkened Shrines”. På föregångaren togs de egyptiska elementen väldigt långt. Sedan dess har Karl Sanders även släppt ett new agedoftande soloprojekt fyllt av mellanösternplink. Vilket troligen är en anledning till att de egyptiska tendenserna är något nedtonade jämfört med tidigare.

Med det inte sagt att Nile släppt sitt koncept med att spela episk och storslagen death metal i hastigheter där de närmast slår knut på sig själva, inte alls. Tematiskt är det fortfarande egyptiskt så det räcker och på de flesta håll är det flest trumslag vinner som gäller.

Någon ”Unas Slayer of the Gods” står dock inte att finna, så icke heller något i paritet med det monumentala titelspåret från förra skivan. Dessutom har de luckrat upp sitt mangel till denna gång. Jag vill också hävda att de har den mest klockrena produktionen, där allting tar lagom mycket plats. Tack, Neil Kernon, för det knivskarpa hantverket.

Ändå saknas något på ”Annihilation of the Wicked”. Möjligtvis beror det på att jag vanligtvis sitter med ett skitsnyggt vinylomslag i handen och nu får nöja mig med skivbolagets papp-promo än så länge, men faktum kvarstår: cirkeln är inte sluten ännu. Det är alltid trevligt att följa med i historierna i låtarna, men nu vet man varken vilken kättare som skall tas ner, hur detta skall göras eller varför, vem som skall bli ”Lashed to the Slave Stick” eller vilka de ”Wicked” är som ska bli ”Annihilated”.

Rent musikaliskt är det dock i vanlig ordning bara att lyfta på hatten och därefter ivrigt vänta på spelningarna i Sverige i oktober. Ett av de fetare death metalsläppen i år.