Ja, jag vet. Mixskivor är i grund och botten onda.

Eller. Kanske inte onda. Men onödiga. Jag vill ju kunna göra mina egna mixskivor. Plocka ihop precis de låtar som just här och nu är bättre än allt annat. Utan abrupta intron och avslutningar.

Tyvärr är mixade samlingar mer regel än undantag när det handlar om dansmusik. Som att musiken inte klarar av att stå på egna ben. Överleva utanför dansgolvens overkliga verklighet. Det är då DJ:n kommer in och fogar samman musiken till en helhet som ska få dig att glömma de fyra väggarna runt omkring dig hemma i lägenheten. Taped in front of a live audience.

Men ibland känns det som att ett flöde av musik aldrig hade fungerat annat än just som ett oavbrutet flöde. Ibland har musiken fogats samman med de mest kärleksfulla och försiktiga fingrar. Ibland har musiken fogats samman av Ben Watt.

Last week I rode the subway from Chambers to Midtown
It was so quiet
There was no eye contact
Everyone travelled with their eyes closed
and their heads down

Nästan 20 år senare är en britt återigen vilse i New York. Den här gången är det Jennifer Valone som irrar storögd mellan betongskraporna som välver sig över henne. Så börjar resan, i hjärtat av dansens huvudstad. Det må vara hänt att det var i Chicago, Detroit och New Jersey som musiken fick sin slutgiltiga form, men det var i New Yorks underjord som den egentligen föddes. När Ben Watt sammanfattar den färd som åttiotalets dansmusik har företagit sig blir det en historielektion i 15 delar över 75 minuter.

”Buzzin Fly 2″ är nämligen en temaskiva på flera plan. Dels är det ett urval låtar insamlade för att spegla en fryst ögonblicksbild av stämningen i en ärrad stad. Dels är det material utvalt med en önskan om återvända till den socialt kommenterande och historieberättande dansmusiken, en lika traditionstyngd som självklar del av dansen. Allt det här knyts alltså sedan ihop med nedslag i backspegelns reflektion.

Det blir blåtonad västindienhouse som den lät efter att den körts genom hippa klubbfilter under ledning av Groove Corporation eller Smith & Mighty i Jerk House Connections ”New York Style”. Melodiöst svävande svepkeyboards inhyrda från Larry Heard i Manoo & Francoisas ”Five Seasons” och i den vackert djupa remixen av ”Goodbye Illusions”, med Lumiere och Big J på etiketten. Ett möte mellan ”Rain Falls” och ”The Whistle Song” när Nookie skapar sin ”Better Love”. En ploppande melodi från ”Baby Wants to Ride” i remixen av Ben Watts egna ”Lone Cat (Holding On)”. Saxig latinohouse, fotostatkopierad i Masters at Works studio när ingen såg på, från Hanna Haïs. ”Time Out” från Mr. T, mitt emellan Tigas känslokyliga nu-electro och danspopen i Bomb the Bass ”Don't Make Me Wait”. Någon knorrande 303:a. Nedslag i en dos afrohouse.

Fast egentligen spelar det ingen roll om man väljer att ta till sig Ben Watts tematänk eller inte. För ”Buzzin Fly 2″ är först och främst en neonnattsskimrande resa genom en sammanvävd och homogen dansvärld, vacker och varm. ”Buzzin Fly 2″ är dessutom, precis som föregångaren, ett bevis på att Ben Watt borde ge ut helt egenskrivna skivor i parti och minut. För det är ju trots allt Ben själv som satt stämningen på samlingen, inte bara därför att det är hans egna ”Williamsburg or Harlem” som inleder och avslutar ”Buzzin Fly 2″, när cirkeln sluts och resan slutar där den började, utan också därför att några av de allra bästa spåren bär spår av ans hantverk.

Bens egna ”Lone Cat (Holding On)” har plockats upp igen, den här gången i en remix av Justin Martin. Unitys ”I Love You” har förvandlats till fantastiskt vacker vemodshouse i den Ben Watt-remix som på många sätt blir en tvilling till ”Missing”.

I won't go down without a fight
I got to make it through this night
to you

Tears come to my eyes
by I don't cry
I just wonder why I never tell you
that I love you

Att Tracey är det första namnet i Bens tacklista är självklart på så många sätt.

Men mest av allt är ”Buzzin Fly 2″ mötet mellan Ben och Estelle på besök i The Streets-land i den frampratade historien om Mikey och en gråkorning småhustlarvärld. ”Pop a Cap in Yo' Ass” blir dans lika vacker som ”Weak Become Heroes”, men med en Estelle många gånger coolare än någonsin Mike Skinner.

Ja. ”Buzzin Fly 2″ är mixad. Men det här är en av de gånger då det faktiskt inte känns som ett minus.

Den alldeles självklara systerskivan till ”Adapt or Die”.