Visst var det bra jävla härligt när man var barn. När man var oerfaren och oskyldig; när man trodde på allt ens föräldrar sa och lydde dem. När man inte var medveten om ”den stora världen utanför Sundbyberg, där jag bor”. Och när de största problemen man hade var att en lördag inte få lördagsgodis för att ens storasyster hällde ut det i soffan eller att hon hade klippt av manen på favorit-My Little Ponyn.

Innan vi åt av äpplet och vann kunskapen om det goda och det onda, om ni så vill.

Jag tror att det är just det som är hemligheten med ”Bang Bang Rock & Roll”. För det finns något fantastiskt naivt i musiken och hur den är skapad och framförd. Det är ingen pretentiös smörja, utan lite småskitig, småtafflig punkrock. Men det bor i texterna också en önskan att vara just naiv, och så där oskyldig som man var när man var liten och inte visste bättre. Bästa exemplet är väl nuvarande singeln ”Emily Kane”.

I was your boyfriend when we were 15, it's the happiest that I've ever been.
Even though we didn't understand how to do much more than just hold hands.

Och så är det ju det där igen. Engelsk fuldialekt smälter ju allt smör i Småland. Det bara fungerar så, och det kommer det nog alltid göra.

Visserligen så saknas mycket av den mystiken runt bandet som fanns i och med singelsläppet ”Formed a Band”. Och jag skulle nog retroaktivt vilja höja betyget på singeln ett snäpp eller två. För första singelsläppet kändes revolutionerande någonstans. Inte i närheten av hur det måste ha känts när Sex Pistols eller The Clash klev ut på banan; inte i närheten. Men ändå.

Sedan var jag lite orolig för hur en fullängdare skulle fungera. Speciellt när jag fick rapport från Popaganda om att alla låtar lät likandant; med enda skillnad att de sjöng om Top of the Pops i den ena och NME i nästa.

Visst, inget nytt under solen. ”Bang Bang Rock & Roll” är inte revolutionerande eller nyskapande. Och det vore mer än en vit lögn att säga att låtarna bildar en mångsidig eller experimentell skiva. Men Art Brut står ändå där och är precis vad de är.

Så när Art Brut och dess frontman sågas enligt ”en i raden av osnutna brittiska sångare…[som] gör glad dumbritpop för stunden” (Expressen) förstår någon inte hur fel han har.

Naivitet i den här formen är varken osnuten eller dum. Den ska prisas som en motpol i konflikt med alla pretentiösa och tillknäppta rockband som tar sig själva på alldeles för stort allvar.