Japanska Boris hade jag placerat i Rise Above/Southern Lord-träsket: malande sludge/drone. Därför blir jag lite förvånad när det handlar minst lika mycket om något man med lätthet skulle kunna ge prefixet post. Boris at Last -Feedbacker- är ett enda långt spår som skiftar i tempo, intensitet, men som genomgående har en massa ljud, samplingar, distortion och ett bastant basmuller med sig i bagaget. För enkelhetens (?) skull är skivan ändå indelad i fem olika delar, alla med japanska titlar som jag inte har en aning om vad det betyder.

Skivan öppnar med knappt tio minuter långt stycke som låter mest som om de försöker ställa in förstärkarna. Ackorden mals sakta fram på gitarren och ringer ut i oändlighet. Baselementen vibrerar som asplöv. Keep those frequenzies coming! På detta kommer ett mer traditionellt postrockigt stycke, som till och med har sång och ett snyggt gitarrsolo som inleder själva crescendot.

Toppen nås i sludgeiga tredje stycket, men de tjugofem minuter som det tar att nå dit är på tok för långa. Efter formtoppen är vi tillbaka i missljudslandet och distortionen når sin höjd. Sista spåret är en återgång till postrockshimlen från spår två och den såsiga avslutningen känns som en enda lång utandning efter missljudsexercisen i fjärde spåret.

På det stora hela känns Boris at Last -Feedbacker- som ett enda experiment. Ett misslyckat sådant, tyvärr.