dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Diefenbach: Set & Drift
Set & Drift (CD) Diefenbach
2005
We Love You/Wall Of Sound/PIAS
7/10

Pop på tur!

Lyssna

Sök efter skivan

”Mechanical” ljuder i hörlurarna och det monotona, trummaskinsdrivna, kompet lägger takten för mina steg. Kvällen till ära har jag blå strumpbyxor och blå mascara. Luften är tung av dimma och tonen från blå timmen färgar hela världen i indigo.

”Glorious” smeker mig. Hade jag hörselspröt skulle de kröka sig av njutning. Ett högt tempo och en entonig synt som finns med i hela låten toppas av ett slamrigt arrangemang av syntar, ett tiotal gitarrer och sus och brus. Pang! så tar det slut, jag sliter av mig strumpbyxorna, smetar ut mascaran till ett ensamt nynnande och en len gitarr.

”The Police” fortsätter porlande mjukt, ”Streetlights” följer efter och Allan Mattssons och Kenneth Sarups röster smälter mjukt in i varandra då de sjunger en ödmjuk kanon. ”It's Only Love” är senare ett exempel på att de kan låta ännu mjukare. Under hela skivan löser de två sångarnas röster av varandra. Röster som passar perfekt ihop.

Bakom en mjuk och vänlig, vokal framtoning, finns en kall, driven pop som alltid strävar efter att hålla igång tempot. Diefenbach använder sig hela tiden av trummaskiner och syntar och den elektroniska grunden målar deras musikaliska resa i kalla färger.

”Favourite Friend” neonfärgar världen i grönt och gult. (Kanske har det också att göra med min överdos av deras video den senaste veckan…) Känslan hos låten är helt och hållet engelskt blek, parkasburen electropop. Falsettsången i refrängen kommer på sin plats och mjukar upp bland ganska kaxiga verser.

Ljudmässigt påminner Diefenbach om allt från Joy Division, Kent, Electronic till ett rockigare Coldplay.

Bitvis blir det lite segt, ”The Rocket” är ett ganska lamt mellanspår som trots att jag gillar monotoni låter lite för jämnt hela tiden.

Avslutande ”Circular Motions” är svävande electropop där sången påminner extra mycket om Chris Martins. Ljudbilden leker med detaljer som kitchiga 80-tals ljud och man låter rundgången ta ton.

Diefenbach har varit kända i danska indiekretsar sedan 2001 då de själva släppte sin instrumentala postrocksdebut. De började sen experimentera med sång och så här låter det, ett par år senare.

Förra året nosade Wall Of Sound upp bandet och etiketten We Love You föll pladask för det egensinniga danska bandet. Och det är nu, med en väl godkänd skiva i bagaget som resan kan börja på allvar. Den här gången även utanför Danmarks gränser!

Emelie Bååth

Publicerad: 2005-05-27 00:00 / Uppdaterad: 2005-05-27 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3265

4 kommentarer

först?

Medlem 2005-05-27 02:35
 

Nä, jag kom först

Medlem 2005-05-27 04:06
 

"Hade jag hörselspröt skulle de kröka sig av njutning."

fin formulering!

Medlem 2005-05-27 09:56
 

Jag gillade deras förra album. Synd att de har gått ifrån det postrockiga.

Medlem 2005-05-27 14:39
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig