Jag höjer volymen för old times sake. Jag höjer volymen och ler. Thomas, bejbi. Jag älskar när du sjunger på svenska. Hör du det?! Ropar jag mot hörlurarna. Ja, så mycket öron kan ropa alltså.
Jonas! Sweet Jonas. Ge mig dina skruvade jävla synthar! Ge mig fin musik!

Och Jonas Jonasson och Thomas Öberg ställer sig upp och går lite oväntat up the country, iväg från city för att göra sin egen grej. Och för första gången på väldigt länge låter det inte frustrerat längre. Hettan är inte längre på burk. Det låter istället befriat: Från krav, från måsten. Återigen har de alla väderstreck i sin hand. De har möjligheten att gå vart de vill. Och de behöver inte avsluta någonting för att nå dit.

Och det låter skönt. Glatt. Punkigare än originalets struttighet naturligtvis. Men det är ju som vanligt. De kan inte låta bli det. Och det är ju bara deras hjärta som bultar igenom. Det där röda hjärtat som alltid bultat igenom. Det som tar dem fem meter upp i luften och ner i golvet med en krasch.

Det känns som att vara i goda vänners lag igen. Jag vill ta mig till deras vardagsrum, det de pratar om i pressmeddelandet för Sci-Fi Skane: ”Ge oss ett helt vanligt dj-bås eller 'motsvarande' utrustning på en liten scen så ska du få råa gapiga rytm-skrik, ölstinn stämma utan att skämmas-sång, tamburin-dans och melodika-melodier ovanpå vår favoritskivsamling, bror!!”.