Jag anmälde mig frivilligt som gästrecensent för den här skivan, något jag idag ångrar. Det är inte det att jag inte orkar recensera den för själva skrivandets skull, utan att det känns jobbigt ända in i själen att ”skriva ner” ett band som jag älskar så mycket.

Förälskelsen inleddes med bandets briljanta andra album ”Bandwagonesque”, fortsatte via fina plattor som ”Grand Prix” (Neil Jung!) och ”Thirteen” (med en av världens kanske bästa poplåtar, öppningsspåret ”Hang On”). Väl framme vid storhetsstunden ”Songs From Northern Britain” – som är en av de bästa popskivor som Storbrittanien någonsin levererat – var min kärlek till bandet total och hämningslös.

Efter besvikelsen över förra albumet ”Howdy”, som var en seg historia hoppades jag nu att Fannies hade ryckt upp sig. Men tyvärr är ”Man-Made” lika grå som ”Howdy”.

Teenage Fanclubs egna måttstock på sina releaser har sedan starten varit AGARR (As Good As Ramones Records). På den gamla goda vinyltiden fanns AGARR ingraverat på bandets/dåvarande skivbolagets vinyler. Men ”Man Made” liknar mer Dee Dee Ramones solo-hiphop-platta ”Standing In The Spotlight” (och ärligt talat, den hjälten hade inte alla koppar i skåpet när han genomförde det projektet) än ”Rocket To Russia”, ”Pleasant Dreams” eller ”End Of The Century”.

Sexan i betyget beror på att även ett Teenage Fanclub på tomgång likväl pissar på merparten av all annan blek pop därute: Öppningsspåret ”It’s All In My Mind” är briljant i all sin enkelhet, trots en vers eller två för mycket. ”Time Stops” och ”Slow Fade” når inte ända fram, men är hur som helst starka låtar med starka melodier. ”Flowing” är fantastisk. Men resterande material når aldrig dessa höjder, och jag har så innerligt mycket högre krav på det här på alla sätt älskvärda bandet än att dom bara ska vara ”bra”, jag vill att dom ska vara mycket bättre än så. AGARR helt enkelt. ”Man Made” är tyvärr NAGARR – Not As Good As Ramones Records.