Ibland beskrivs musik som genren ”Hatt och blås”. Twopointeight skulle med ett försök till sådan kategorisering falla inom ramen för ”Cons och gitarr”. För det själbetitlade albumet är en punkskiva av klassiskt snitt. Allt från spretiga frisyrer, ilskna riff, nitbälten, snabba basgångar, tuffa polisonger, hes energisk sång och tatueringar finns där.

Och trots att Twopointeight balanserar på slak lina i sin ambition att både vara ett garageslammerband och ett klassiskt amerikanskt punkband, så skapar de faktiskt lite energi och lyckas nog ändå göra en egen grej.

Med referenser som Rancid, The Clash och Randy (ja, Johan Gustafsson har producerat) så borde den här skutan bli baktung. Faktum är dock att Twopointeight ändå drar sitt strå till stacken. Med svettpotential, möjligheter till dans, grymma inslag med punkmunspel och en glimt i ögat så har bandet gjort ett helt OK debutalbum. Ja, ibland får jag faktiskt samma känsla som när jag lyssnade som mest på The Facers ”Final Exit….”, även om det var mindre punk och med mer nyanser. Jag misstänker dock att den riktiga farten inte kommer visa sig förrän när bandet spelar live. Så jag får väl hålla ut till en riktig konsert då punkens CD-enformighet oftast blir som bortblåst.

Avslutningsvis en näve nitar till Fredrik Björck som nog har Sveriges punkigaste röst. Just nu. Topp.