Recension
- With Teeth (CD) Nine Inch Nails
- 2005
- Nothing/Universal
Egentligen inte
Lyssna
Externa länkar
- NIN.com
- Officiell sajt. Modernt gif-baserad (eller hur var det där)?
- Stereogum
- Här hittar du fem mash-ups av "The Hand That Feeds", bland annat "Bloc of Nails" (Bloc Party), "Toxic Trent" (Britney Spears) och "The Ghost That Feeds" (Ghostbusters).
- NA: "With Teeth"
- En annan åsikt från Anders Jakobson.
- Tiny Mix Tapes: "With Teeth"
- En tredje åsikt från John Hansock.
Etiketter
Alltså, jag förstår inte riktigt om jag drömmer när jag läser om ”With Teeth”. Överallt ser jag insekter, plustecken och stjärnor som staplas på varandra. Och jag tar ut min skiva och tittar på den. För det här? Jag vet att en del av min reaktion är en antireaktion. Att jag inte kan lyssna med riktigt öppna sinnen eftersom jag inte riktigt accepterar att det inte är fantastiskt. Och där är hela poängen med den här texten. Jag kan stanna där egentligen. Är det OK att bara vara OK när man ska vara fantastisk? Duger det? Egentligen inte.
Den första spontana reaktionen är att hans fäbless för Gary Numan fått blomma ut fullständigt på With Teeth. Och att det är som bäst när det är som längst ifrån det som tidigare varit. All the Love in the World med sin långsamma basgång, rullande piano och klistrig discogospelrefräng är fantastisk. Det tog några lyssningar för mig att förstå det. Men nu sitter den. Antagligen en av årets bästa låtar.
Det är när han försöker göra rockdängor som det brister som mest. Det duger. Och det är lika bra eller bättre än de som kopierat Nine Inch Nails akt sedan The Downward Spiral sålde miljarders miljoners skivor. Det är då det börjar kännas som det kvittar. Och den känslan är den jag vill känna allra minst.
Det roligaste med första singeln, The Hand That Feeds, var att den samtidigt släpptes som en Garageband-fil med kanalerna separerade så fans skulle kunna göra egna remixer. Jag har hittills inte hör någon som är bra, men ändå har jag hört en del som är bättre än originalet. Tråkig rockmög är vad det är och jag har svårt att leva med det.
De flesta rocklåtarna är likadana. Tråkiga så klockorna stannar. Jag känner mig som jag sitter i leran framför en scen på Sweden Rock Festival istället för med en ny Nine Inch Nails-skiva i lurarna. Och de spår som använder Dave Grohl som trummis känns som de slösas bort. Enda gången de får lite frihet och rymd omkring sig är den näst bästa låten, Love is Not Enough.
Jag gillar skivan bäst när jag själv är trött, utsliten och hjärnslö. Och det är egentligen inte OK.
Publicerad: 2005-05-12 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-14 13:36
31 kommentarer
pianot i Right where it belongs.
#
jorååå.. så att
#
oj vad folk kommer bli besvikna över betyget. ska bli kul att läsa kommentarerna till detta.
#
jag vet inte vad jag ska säga om skivan… på nåt sätt känner jag likadant. och det är jävligt frustrerande. man hade ju väntat sig ett nytt mästerverk… men det här verkar ju bara vara halvbra. hoppas nåt händer med hjärnan och att skivan lyfter. jämför med första skivan på the fragile verkar det har iaf inte ens vara i närheten…
#
http://www.tinymixtapes.com/musicreviews/n/nine_inch_nails.htm
#
Läs "Länkar" först, kommentera sedan. Läs "Länkar" först, kommentera sedan. Läs "Länkar" först, kommentera sedan.
#
Ja, Kal har helt enkelt inte hjärtat på rätt ställe!
Betyget är helt obegripligt, men kanske skall man inte vara så hård mot de som inte förstår det geniala i NIN?
Jag ger den 9/10, ett utan årets viktigaste album, soundtracket till mitt liv anno 2005
#
Varför läsa länkar när man kan ha en "egen åsikt"? Jag tycker om den. Stabil. Inte fenomenal, men tillräcklig. "only" är klockren. Samtliga texter är oerhört bra.
#
Förlåt, jag är en idiot. Och det är morgon. :)
#
TeddyCore: Ah, det är OK. Ingen är felfri! ;)
#
Just det. Jag glömde en grej. "With Teeth" är den Nine Inch Nails-skiva med sämst sequencing hittills. Tidigare har det varit ett kännetecken för Nine Inch Nails-skivor att de suttit ihop så väl. Hårt har mött mjukt och låtar har passat perfekt in i varandra. För spänningen mellan motsatser eller som förstärkare. På "With Teeth" finns ingenting av det.
TheBadBadSeed: Jag har inte missat en Halo-utgåva, förutom den amerikanska versionen av "Further Down the Spiral" (Halo 10v1). Nog har jag förstått. Men genialt är inte vad det här är.
#
Sitter inte låtarna ihop..? Liksom, the line begins to blur/beside you in time/right where it belongs är ju så gott som EN låt! Fast, sedan så var det precis så som Trent inte ville ha det. Så han har lyckats.
Som TheBadSeed sa "Betyget är helt obegripligt, men kanske skall man inte vara så hård mot de som inte förstår det geniala i NIN?"
Förövrigt tycker jag att skivan är svår att lyssna på för att den är så otroligt sorglig. Hur det skulle kunna vara en "glad" Trent Reznor förstår jag mig bara inte på, alls.
Och länka till http://www.theninhotline.net/news/index.php för tusan!
#
Kommer det ingen recencion på Turbonegro snart?
#
Den här skivan var en besvikelse.
5-6/10 är nog rätt betyg. Jämför denna med "The Fragile".
#
Jag tycker att denna skiva kanske hellre skall jämföras med alster som Pretty Hate Machine (halo 02)
och då känns den helt rätt!
Men givetvis måste man respektera andras åsikter, var bara lite "grumpy" imorse!
Den dagen som Trent gör en skiva som "låter" glad lovar jag att inte köpa den!
#
jag hade inga förväntningar på den här skivan, jag är inget gammalt fan, och jag älskar den här skivan så mycket. jag lyssnar på den nästan varje dag. det låter ju töntigt men skivan går verkligen rakt in i hjärtat på mig. jag jämför den inte med några gamla skivor, och jag gillar verkligen var Trent verkar vara i sitt liv JUST NU, och jag vill verkligen att han ska vara glad. hah!
#
Jag håller i stort sett med men jag skulle nog sträcka mig till en sjua ändå. "All The Love In The World" är fantastisk men i helhet är With Teeth NINs första platta som inte håller hela vägen. Men ett NIN som bara är ok är ändå bättre än det mesta.
#
Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller något men jag känner att jag har allt mindre överseende med plattor som denna. The Downward Spiral var bra i sitt beckmörker men senare plattor har aldrig fått sig i sitt grepp på samma sätt. Och efter att ha hört Johnny Cashs cover på Hurt så känns Trent Reznors ångest än mer pubertal och jag önskar bara att jag kunde säga "vafan? Klipp dig och skaffa ett jobb" till honom.
#
sjukt överskattad skiva, jävligt medioker. när jag läste att aaron north lämnat världens bästa the icarus line för trent reznors nine inch nails trodde jag att det skulle komma en riktigt bra skiva. men jag hade fel. de raka rocklåtarna på den här skivan låter som något vilket amerikanskt nu-metal band som helst kunnat producera. berör mig inte alls. avslutande "right where it belongs" är den enda bra låten och den låter som the fragile. att aftonbladets metal-idiot mattias kling och expressens martin carlsson gett den här skivan toppbetyg tyder på att jag har rätt.
#
Kanske borde någon med lite mer nin-erfarenhet ha betygsatt denna skiva, då denna är en av de bättre skivor signerade trent reznor. detta betyg betyder dock inte så mkt då man har egna öron att lyssna med samt att resterande recensenter världen runt har hyllat denna till skyarna! du tycker förmodligen om denna recension om du hellre spenderar dina pengar på annat än högkvalitativ rockmusik. så.
#
douglas: Bara för att inte du kan se vidare än det du vill se behöver du inte göra dig dum. Jag har redan sagt att jag har varje Halo-utgåva (fram till Halo 18 "The Hand That Feeds" och förutom versioner av vissa). Men du kanske inte ens visste vad jag menade med Halo?
#
Jag blev positivt överraskad när jag hörde skivan, eftersom jag räknat med att den skulel vara sämmre. Han har ju en tendens att byta stil mellan plattorna, det är ju ganska stor skillnad på broken och PHM. Den känns bara sååå 2005. Det är väl en 7:a i alla fall…
#
Men var har ni öronen? Det här är ju fullständigt jävla briljant! Jag sitter med rysningar efter ryggraden och blänk i ögonen och kan inte fatta varför den här skulle behöva skämmas vid sidan om Downward Spiral eller Fragile? Den är rakare, ja, och den verkar kanske enklare, men det är den inte. Lyssna på de små detaljerna, hur han genialiskt kan använda olika tonarter i samma låt, ljudstrukturen… Skulle någon annan kunna göra detta? Nu-metal? No way!
#
Och när ljudet klarnar upp på Right where it belongs är det som om en kall måne går ur molnen. Publiksorlet i bakgrunden. Nej Kal, du är ute och cyklar här.
#
Är det bara jag som reagerar över över "och de spår som använder Dave Grohl som trummis känns som de slösas bort." Vad menar han egentligen? Att produktionen centreras för mycket kring Daves trummande eller att en trummande Dave egentligen borde göra en låt bra automatiskt; så verkar det ju inte vara iaf.
#
Förresten, texterna är värdelösa. "There is no love here, there is no pain", och när han sjunger "Better not look him too closly in the eye" i RWIB känns det bara skitdåligt, förstör hela låten. Men de absolut sämsta textraderna är ändå i andra versen av TLBTB. Och slutet av Getting Smaller ska vi inte ens gå in på…
#
NIN live mördar allt. äntligen fick man se trent in action. FUCK vad bra det var.
#
Hmmm… Visst är den lite mer strömlinjeformat mainstream-aktig än hans förra skivor, men vadå? Man måste kunna älska det också. Klart bättre än Pretty Hate Machine och Broken enligt mig…
#
Jag tar tillbaka ovanstående inlägg. Min åsikt speglade vad jag ville tro. Detta är skit. Kommer trent att fortsätta såhär blir jag deppig… Tråkigt som fan, låtar som dör efter bara några lyssningar. NA:s recension var bäst.
#
Menar förstås TMT:s recension, sorry för trippelpost (rekord?)
#
[...] slut kom han ut på andra sidan, biffig och ren. Men musikaliskt var det mest trött och gjort. With Teeth var innehållslös och Year Zero mer intressant ur ett marknadsföringsperspektiv än ur ett [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).