Att ”Bonjour Baberiba Pt II” skulle vara en fantastisk låt förstod jag egentligen redan när jag läste titeln. Och vem kan egentligen stå emot en refräng som går ”Hey baberiba / She's in love with you”? Det skulle vara någon med ett hjärta av sten då. Om man sen som jag tycker att bob hund gick ut på topp med ”Min lön kommer fem år försent” och att det enda man behöver ibland är en tjutande Jonas Jonasson-synth, tja då är det nog dags att tro att man är kär.

Förväntningarna var väl annars lite så där när det började skvallras om den här ep:n (eller mini-cd:n eller vad man nu ska kalla den). Albumdebuten härom året var väl inte fullt så festlig som jag hade hoppats. Ärligt talat ganska tråkig. Detsamma gällde de två-tre första konserterna jag såg. Sista gången tog det sig lite. Fast inte tillräckligt för att väcka suget. Även om ett litet hopp tändes.

Så en kväll (som skulle ha slutat efter ett glas) för ett par veckor sen hamnade jag i en källare där Jonasson och Thomas Öberg spelade skivor. Jonas spelade dessutom på medhavda instrument ibland. Thomas stod på en soffa och sjöng om landsvägar och att han ville vara min hund. Då visste jag inte att duon snart heter Sci-Fi Skane på skiva. Det enda jag mindes efter kvällen var egentligen att jag var otroligt sugen på att höra Bergman Rock eller bob hund igen.

Sen kom Sonic med ”Legendary Look-Alikes” en utmärkt bob hund-melodi i omstöpt Bergman-tappning. Och nu sitter jag här och klappar händerna och sjunger ”hey baberiba” om och om igen.

Richard Hell-covern ”Crack of Dawn” är också riktigt bra. Och bevisar att det är när tempot skruvas upp och syntharna tillåts vara som mest ostyriga som Bergman Rock funkar allra bäst.

När tempot tas ner och flöjten (Gah! Flöjt försvinn ur min rock!) plockas fram i ”No More Top 10″ går det genast utför. Och när Thomas Öberg gör sin bästa ”DiLeva sjunger på engelska” i avslutande ”Bubble Gum” vill jag helst inte lyssna alls.

När känslan av okontrollerbar och kaosartat euforisk galenskap infinner sig blir jag lycklig på ett allt annat än nostalgiskt vis. Då visar Bergman Rock att de är att räkna med här och nu. Men tre låtar gör ingen miniskiva. Däremot en utmärkt singel.