På något sätt känns det alldeles självklart att The Books delar skivbolag med Patrick Wolf. Både Wolf och The Books har nämligen gjort samma slags anti-pop till sina. Det som i grund och botten egentligen handlar om ganska stillsam gitarrpop, men som efter att ha malts genom ett demonteringsfilter där bitarna kastats om och klätts i andra kostymer.

I The Books fall handlar kostymerna ofta om mandolin, cello och banjo (på många sätt också en parallell till Patrick Wolf). Det enda som återstår av det som skulle ha kunnat vara musik av en ensam man med gitarr är just gitarren. Men en gitarr som sällan lämnas ifred.

I sin studio i North Adams, Michigan, har Nick Zammuto och Paul de Jong tillsammans kastat ut allt de kunnat hitta i ett enda stort kollage. Ett kollage bestående av samplade röster och analoga instrument. Allt har sedan fogats samman, med en liten dos knaster och Nick Zammutos svaga röst till ett intressant och för det mesta charmigt vackert verk.

I sina bästa stunder, som i The Notwist-minnande ”Non But Shining Hours”, passar ”Lost and Safe” verkligen felfritt in i det gränsland mellan svajakustik och knasterelektronik som en stor del av den alternativa popmusiken just nu befolkar. När jag lyssnar på ”Lost and Safe” kommer jag att tänka på så, förhållandevis, skilda namn som Hans Appelqvist, Differnet och Khonnor. Fast utan att bli så digitalknastriga som Khonnor eller så oväsendistflörtande som Differnet. Ibland känns The Books som ett otåligt The Notwist, som inte kan låta musiken leva sitt eget liv för länge.

Elektronisk musik på akustiskt vis.

Men samtidigt blir ”Lost and Safe” också emellanåt för inte-musik för sitt eget bästa. När kollaget flyter ut i ljudströmmar som aldrig riktigt lyckas sväva samman. När det känns som att leken med de samplade rösterna fått ta överhanden och helheten hamnat i rummet bredvid. Som ett barn som hela tiden ändrar lekens spelregler och otåligt gör om för att inte tappa intresset.

The Books. På gott och ont.