Sigur rós kommer från Island. Jag vet inte vad det är med Island, jag vet inte vad det är som gör att all musik som kommer därifrån blir så hjärtskärande vacker. Björk, Múm och Sigur Rós. Det är som de kom från en annan värld, en värld där allt är mycket klarare, vackrare och på något sätt också enklare. Jag har aldrig varit på Island och jag är rädd för att jag skulle bli besviken om jag åker dit och upptäcker att det finns kommunalkontor, tandläkare och höghus där också. Jag vill fortsätta låtsas att Island tillhör en annan värld och Sigur rós hjälper mig att låtsas.

”()” släpptes 2002 och är Sigur rós tredje skiva (den första är bara släppt på Island). Låtarna på skivan har inga namn och det finns inga bilder på bandet i cd-häftet eller någonting annat som normalt brukar finnas. Det enda som finns är en hänvisning till deras hemsida, www.sigur-ros.com. Där finns det förvisso lite mer information om gruppen men jag är tveksam till om jag verkligen behöver den. Det räcker så väl med musiken. Bandmedlemmarna själva säger att de valt att inte ha några bilder eller titlar på låtarna för att de inte ska ta uppmärksamheten från musiken. Det kan låta pretentiöst men jag tycker det är bra. I en värld där allting är så mycket mer yta än innehåll är det just sånt som behövs.

Hur låter det då? Frågar ni er. Det är givetvis, som med all annan musik, omöjligt att beskriva. Instrumenten består av piano, gitarr, stråkar, keyboard och trummor och en sång som definitivt inte tillhör den här världen. När jag tänker efter är det nog egentligen sången som gör skivan. Sångaren Jónsi Birgisson pendlar mellan mjukt viskande och förtvivlade utbrott. Han sjunger varken på engelska eller isländska utan på ett eget påhittat språk, vilket ytterligare bidrar till intrycket att musiken kommer från en annan värld. Det är oerhört melankoliskt och vemodigt men samtidigt så fint och vackert. Den enda skiva som jag hört som får mig att känna mig lika sorgsen är Bruce Springsteens akustiska skiva Nebraska. Det finns egentligen inga likheter mellan de två skivorna, inget mer än känslan av att man är ensammast i hela världen. Men där Nebraska handlar om att åka runt på den amerikanska landsbygden och kliva in i övergivna restauranger där det enda som finns är en trasig jukebox och ett flipperspel handlar () om att gå vilse i skogen eller sitta och stirra ut genom ett fönster i flera dagar i sträck och bara se snön som fortsätter falla.

Det är kanske fel av mig att försöka projicera de bilder som uppstår i mitt huvud när jag lyssnar på Sigur Rós till er men samtidigt är det svårt att låta bli. Och Sigur Rós har, trots att de inte vill att någonting ska ta uppmärksamheten från musiken, faktiskt spelat in några musikvideor (de finns att ladda ner på hemsidan). Videon till det första spåret på skivan visar barn som dansar omkring med syrgasmasker på huvudet. Videon inleds med en närbild på en liten flicka, det är hon, föreställer jag mig, som är huvudpersonen i (). Överhuvudtaget känns det som om Sigur rós värld är en värld där barnen förstår mycket mer än de vuxna. Eftersom vi är vana vid att höra sångtexter på engelska märker jag till min förvåning hur jag ”översätter” sångtexterna till engelska. Sångaren sjunger i flera av låtarna ett mantra som låter lite som ”You sat alone” och ”Fire”. Jag ser framför mig den lilla flickan sitta ensam framför en lägereld på en friluftsdag mitt i vintern och bittert stirra in i lågorna.

En annan video som är gjord till Vidrar vel til loftárása från deras förra skiva Ágætis byrjun från 2000 visar några isländska barn som spelar en fotbollsmatch. Pappan till ett av barnen blir överlycklig när hans son gör mål, men hans leende blir till en grimas när han ser hur en annan pojke börjar pussa hans son på munnen. Båda musikvideorna är geniala och är precis lika suggestiva och drömska som musiken.

() är en suicidal och levnadsglad skiva på en och samma gång. Jag vet inte om jag kan förklara varför, det är bättre att ni lyssnar på musiken så klarnar det kanske.