Sagor & Swing finns inte mer. De har tagit ner skylten, packat väskorna och sålt brödrosten.

Men det här spelar mindre roll, visar det sig. När Eric Malmberg släpper sitt första album på egen hand är Sagor & Swing trots allt inte långt borta. Han traskar fortfarande runt i samma John Bauer-urskog, där mossa alltid ser till att fallet blir mjuk om man skulle snubbla och ramla.

Det är svårt att inte tappa in i naturromantiken med ”Den gåtfulla människan” (med titlar som ”Jaget”, ”Överjaget” och ”Delpersonligheterna”) i högtalarna. För det är så det låter. Gåtfullt.

Även om skillnaderna mellan Sagor & Swing och Malmbergs eget material i mångt och mycket handlar om nyanser så finns det där. ”Den gåtfulla människan” känns än mer svävande än Sagor & Swings album, snäppet mer löst sammanhållen.

På ett mer musikaliskt plan speglar albumets titel också väl mitt förhållande till det Eric skapat. Förundran. Förundran över hur det går att skapa en så färgrik palett med bara orgel. Men det går. Tydligen. Det är vackert och suggestivt, utan att för den delen reduceras till bakgrundsflimmer.

Folkmusik/inte folkmusik.

Senast jag recenserade Sagor & Swing konstaterade jag att skivan släpptes vid fel tidpunkt på året. Att det var en höstskiva och inte en vårskiva och att betyget förmodligen skulle ha blivit högre om det varit mörkt och regnigt utanför. Då skulle vädret ha passat musiken bättre. När jag nu sitter i början av maj och skriver om ”Den gåtfulla människan” är det inte alls omöjligt att mitt omdöme påverkas av att regnet slår mot rutan.

Inte för att det spelar särskilt stor roll. Precis som Sagor & Swings skivor är ”Den gåtfulla människan” ett album att plocka fram vid precis de skarvstunder då det bara är svävande suggestiv och vacker instrumentalorgelmusik som passar.

Och ja. De stunderna är faktiskt fler än man kan tro.