Min första kontakt med Leif Karate var i ett tält i Örebro. Det var i april och det var kallt som fan. Leif Karate var på turné och de släpade med sig ett tält. Jag tyckte att de var dåliga. Så dåliga att jag gick därifrån. Visst det var kylan också, men ärligt talat var jag inte alls imponerad. När jag flyttade till Sundsvall tyckte folk jag var konstig som föredrog sidoprojektet Santiago Hospital framför Leif Karate.

Vändpunkten kom på releasefesten för ”Let's Back the Wrong Band”, en spelning som förvisso föregåtts av en hel del lobbying från kollegor på tidningen Dagbladet, men som definitivt förändrade min bild av Leif Karate. Spelningen var smått fantastisk och bitarna föll på plats. Framför allt var det Petter Södrins grymma basgångar som gjorde det. Dessa basgångar som även på skivan kommer till sin rätt. Skivans höjdpunkt ”Zip Zip Beluga” är ett exempel, men det finns flera. Ett otroligt snyggt gitarriff, pumpande trummor och sedan kommer basen in. Fantastiskt.

”Let's Back the Wrong Band” har två sidor. Dels har den en snabbare sida, som drar åt Pixies, bob hund och en del Dinosaur jr-gitarrer. Redan nämnda ”Zip Zip Beluga” passar in där, men även förra singeln ”Steve McQueen was Great in Papillon” och ”Dynamo”. Den sidan är den bästa och det är det spåret jag tycker de ska kämpa vidare med.

Dels har den även en lugnare sida som ibland påminner om Suede, som i lugna ”She's Adorable”, och öppningsspåret ”Marry Me Slowly”, med sin sorgliga, men vackra textrad ”don't you die my love”.

Ibland funderar jag på om det inte är så att det är kontexten som verkligen gör att ”Let's back the Wrong Band” höjer sig ett par snäpp. Den är full av energi och glädje, men även svängig och melodiös. Jag inbillar mig att den inte hade suttit lika perfekt om den kommit med höstregnet som med aprilsolen. Men det är att vara orättvis mot en bra skiva. Vilket som är det en skiva som passar perfekt nu när vintern försvinner och våren tittar fram. Det räcker för mig.