Det är lite intressant att singeln i det närmaste är dödförklarad på alla sätt som går, samtidigt som jakten på den perfekta förstasingeln snurrar allt snabbare.

Jermaine Dupri-producerade It’s Like That är uttryck för precis det. Allt som gjorde Yeah till en av de mest framgångsrika r’n'b-singlarna på väldigt länge kopierat minutiöst noga. Och så en Fatman Scoop som skrikbrölar lite lagom listmässigt.

Gissar vi att The Voice har It’s Like That högt upp i sin rotationslista?

Problemet med att kasta högvis med pengar efter de producenter som är mest rätt för tillfället, som kan heta saker som The Neptunes eller Kanye West, är att den singeln många gånger inte är det minsta representativ för resten av albumet. Det slutar med att det känns som ett album, plus ”den där” låten. Följden blir att de som köper albumet på singeln kanske aldrig ger resten av låtarna en chans för att de inte låter som ”de ska” och de lyssnare som faktiskt hade kunnat gilla det övriga materialet aldrig ens kommer så långt därför att singeln lät trist.

Med undantag för något annat spår finns det nämligen egentligen ingenting som påminner om It’s Like That. Och det är en bra sak, om du frågar mig.

Jag har inte sett Glitter, något jag ska vara glad för vad det verkar, men gillade musiken från filmen. En Mariah som med Jimmy Jams och Terry Lewis svängde loss djupt ner i discons åttiotal, för det mesta på behörigt avstånd från de svulstiga vokalutflykter hon byggt sin karriär på. Skivan blev förstås ett rätt saftigt fiasko.

Två album senare skriver vi 2005 och Mariah Careys oavhängighetsförklaring. Som sagt med Jermaine Dupri vid sin sida, åtminstone i vissa delar. Och egentligen är det alldeles självklart att Dupri står bakom första spåret ut från The Emancipation of Mimi, det är ju trots allt han, mer än någon annan, som format Mariahs övergång från äppelkindad hellylle till home girl.

Det intressanta med The Emancipation är, de kastade kedjorna till trots, att Mariahs båda sidor aldrig mötts lika tydligt som här. Fatman Scoop, Snoop, The Neptunes, Nelly, och Twista sida vid sida med betydligt mer polerad och rumsren storscenssoul. Fast storscenssoul betydligt mer levande, intim och jazzigt cool än det mesta liknande Mariah tidigare wailat ur sig. Även om det är fel att prata om en Joss Stone-effekt är det ändå intressant att notera att såväl Mariah som Tweet på sina senaste album i flera spår backas av samma slags organosoul som musiken på Joss två skivor (One and Only låter som något plockat direkt från Mind Body & Soul tvångsmatat med Bone Thugs-n-Harmony-hormon).

Dupri och Mariah lyckas till och med göra något intressant av den milt sagt utslitna Just an Illusion i Get Your Number. Och jodå, Mariahs Minnie Riperton-imitationer kryddar musiken här och där, men den här gången faktiskt just som en krydda.

Men som hos så många andra soulartister når Mariah aldrig samma höjder som när hon sjunger om eller till Gud. I det som börjar farligt nära en elpiano-svulstoballad lyckas Mariah och James Wright i Fly Like a Bird måla fram en storslagen hymn (även här väldigt mycket Joss-vibbar) som fullständigt skjuter genom alla slags atmosfärlager när blåset och kören lyfter såväl Mariah som musiken mot en annan värld. Däruppe förenas Fly Like a Bird med Make It Happen, Someday och Anytime You Need a Friend. Musik att hålla i handen en regnig dag.

Är allt bra? Nej, det finns spår som inte når lika långt som de andra. Men just nu känns det som att The Emancipation of Mimi, den något krystade titeln till trots, är det bästa album Mariah fått ur sig så här långt.

Upptäck även om du inte gillar It’s Like That. Eller kanske framförallt då.