Recension
- Jag är monstret (CD) Freddie Wadling
- 2005
- EMI/Capitol
Dovt och skirt
Lyssna
Etiketter
Det är svårt att fånga Freddie Wadling. Han slinker snabbt ur ens grepp som man tror man greppat. Musiken skiftar och förändras. Ja den kanske t.o.m. förändrar.
Det blir inte lättare när Wadling bestämt sig för att samarbeta bland annat med artister som Joakim Berg, Mauro Scocco, Per Gessle, Sophie Zelmani, Kajsa Grytt, Thomas Öberg, Tomas Andersson Wij. För på skivan â€Jag är monstret†är en majoritet av låtarna inte Wadlings egna utan andras. Men det blir ändå en innerlig och spännande resa på 51 minuter där Wadling gör deras till sitt, och där hans blir mitt.
På ett nästan försiktigt och ödmjukt sätt närmar sig Wadling låtarna på den här skivan. Det är nästan frireligiös och skir hoppfullhet som kännetecknar skivar. Även när den av blues fyllda â€Jag brinner†taktfast och monotont träffar mina öron. Dessutom är hela skivan en skön blandning av instrument och bra kör. Titiyo kan verkligen sjunga och bland många andra ger Johan Lindström, Per â€Texas†Johansson och Claes Järefors en dov och skön dynamik åt Wadlings röst. Det akustiska möter det elektriska.
Det är ömsom släpigt och ömsom tufft. Allt från â€Måla mitt minne†till en â€Farlig liten jävulâ€. Om jag inte visste bättre skulle Wadling med den här skivan kunna beskrivas som en Sveriges Mark Lanegan. Fast med den skillnaden att â€Jag är monstret†snarare verkar handla om livet än om döden. Om det som måste blomma. Om det som ändå envisas med att röra på sig trots hot om bortträngning.
Till toppen når inte Wadling. Det känns som om för mycket input och lite för lite output. Smått fantastiskt är dock, den av piano ackompanjerade â€Flyg min vägâ€, där Wadling flankeras av Nina Persson. Så en bra Wadling-skiva i en stor produktion, men inte en klassiker.
Publicerad: 2005-04-12 00:00 / Uppdaterad: 2008-11-27 11:18
14 kommentarer
Ha. Kan knappt tro det är sant. Är det det?
#
lite väl många skillingtryck nu va?
#
det vore fint med en präktig sågning snart. Det var evigheter sen…
#
fredddan: http://www.dagensskiva.com/index.asp?datum=2005-04-10 eller? tre dagar sedan…
#
Freddie är en av mina absoluta favoriter, men han skulle behöva en bra rådgivare som ser till att säga nej ibland.
Hans sammarbete med Fläskkvartetten var hellyckat och bluefortwo, men de senaste skivorna är såå menlösa.
Synd att detta verkar vara av samma sort..
#
Det kan tilläggas att Lennart Persson utnämnt denna skiva till den bästa svenska skiva som någonsin spelats in (i sin recension i Expressen). Jag har inte hört den själv, har alltså ingen åsikt.
#
allt freddie wadling rör med sin gamla hand blir uselt bajs
#
TheBadSeed: Detta är fantastiskt mycket bättre än de senaste Wadling-soloalstren. Härligt att han äntligen blandar upp det vackra med att låta galen på gammalt vis igen. Låt er inte skrämmas av låtskrivarna heller, såväl Gessle- som Scocco-låtarna funkar (och detta trodde jag aldrig att jag skulle skriva).
#
Jag blir nervös när jag tänker på att Wadling ska rossla sönder dyrbart Scocco-material.
#
Man kan väl knappast greppa ett grepp?
#
Lennart Persson kommer att få äta upp att han utnämnt skivan till bästa svenska nånsin. Bättre än Limbo, alltså? Äh, vad faan, jag kommer ändå att köpa skivan….
#
Har Becks nya redan blivit recenserad???
#
M: Titt på fan, den missade jag. Tack ska du ha!
#
Skulle vilja tipsa om en bra sida om Freddie Wadling:
http://www.freddiewadling.net
#
Kommentera eller pinga (trackback).