Hos Convoj finns det där direkta anslaget som gör att man, rakryggad och med sinnena på helspänn, koncentrerat lyssnar igenom musiken och tar till sig den på en gång.

Den minimalistiska designen som omger skivan speglar av sig i musiken. Här snackar vi raka rör och inget sus eller dus.

Refrängen i ”Glory Hole” är väldigt tilltalande i sin enkla finess. De inledande tonerna i ”Blue Mountains” är ett annat enkelt knep för att få mig att lyssna noga.

Jag tycker mig ganska snabbt, både i känslan och i melodierna, höra likheterna till såväl The Bear Quartet som Bloc Party. En stor del av likheten består nog i de häftiga och bitiga låtarna som manglar på som en ostoppbar maskin. Det känns som att allt som kommer i deras väg manglas ner. Inget lämnas åt sitt öde. Allt är uttänkt och bandnamnet känns bara så rätt.

Att Jonathan Winblads (jag drar en omodern slutsats och antar att det är han som sjunger eftersom det är han som skriver texterna i bandet) desperata sångklang påminner just om både Mattias Alkbergs och Kele Okerekes röster gör också sitt till. Det är en sån där röst som inte lämnar en i fred förrän man knipt sin käft och faktiskt lyssnat. Ordentligt.

Detta ett band som redan verkar ha sin framtid utstakad. De har tydligen kallats ”Världens kändaste okända band” av våra vänner på Le Manchester. Ja, kanske det. Här är de i alla fall, efter mycket snack, till slut med sin nykläckta EP och timingen kunde inte ha varit bättre.

Uppnosiga gitarrband har återigen (!) möjligheten att erövra scen efter scen. Och publik efter publik. Vi törstar som vanligt efter bra, poppig, drivig och desperat rock. Jag vet inte vad det är som gör att man behöver detta precis just nu. Nu, när man chockas av de första ljumma vindarna, av solen som aldrig tycks gå ned och när törsten efter skummig öl i folkparker är som starkast.