Av de extravaganta lyor jag sett på ”MTV Cribs” är det egentligen en jag kommer ihåg. I detta program, där man aldrig upphör att förvånas över den dåliga smak som inflödet av stora summor pengar verkar medföra, finns sällan några gränser. Men Moby inte din vanliga superstjärna; den sparsmakade kala lilla lägenhet han visade upp innehöll varken någon biograf i vardagsrummet, walk-in-garderob helt ägnad åt skor eller vattenland på bakgården.

I superstjärnornas värld framstår Moby utan tvekan som en intressant figur. Men i Mobys värld blir tyvärr inte ”Hotel” det samma.

Men de har det ju inte lätt, superstjärnornorna. Hade Moby gått vidare i samma bana som ”Play” hade han, likt Beck, med största sannolikhet anklagats för att vara fantasilös och det hade sagts att vi hade hört det förut. Nu har han istället lagt bluessamplingarna och klipp-och-klistramusiken på hyllan till fördel för rakare gitarrdriven rock där han till stor del själv står för sången. Och då säger folk istället att han blivit tråkig. Jag gillar Moby för hans självklarhet och för hans engagemang, och för att hans ställning inte verkar stiga honom åt huvudet. Jag har lyssnat ganska mycket på ”Hotel” under den senaste tiden, i förhoppningen om att jag någonstans skulle komma fram till att det visst är en bra skiva. Tyvärr gjorde jag aldrig det.

Jag vill inte säga att det är dåligt. Det är en varierad skiva, med ett par bra låtar. Singeln ”Lift Me Up”, där man fortfarande kan ana Mobys gamla takter, gillade jag allt mer. Och ”Slipping Away” är en sån där låt som kan krama tag i mitt hjärta. Men i sin helhet känns skivan ändå som ganska slätstruken historia.

Moby är egentligen inte en sångare; han är en musikskapare och ljudkonstnär. Det är det han är bra på och det är där han borde lägga sitt krut.