Anticon.

Egentligen räcker det väl att jag säger det. Alla hyfsat insatta i den underjordiska hiphopscenen vet ungefär hur det låter. För alla andra handlar det om smutsig och lätt distad hiphop i gränslandet mellan spoken word och rap. Inte riktigt lika snårigt elektronikinspirerad som några av bolagskollegorna och inte riktigt lika mycket hiphop som Sole.

Så nu vet ni.

Anticon-soundet, om vi nu kan klumpa ihop bolagets alla artister i den tvångströjan, har både sina styrkor och sina svagheter. Eller, egentligen är det nog mest det vokala som jag menar här. Rappen. Spoken wordandet. Det är ömsom rap, ömsom medvetenströmmande ordfloder och ömsom falsksång. Inget fel med det i lagom stora doser, men det börjar kännas så väldigt… Anticon. En riktigt stor överraskning skulle vara ett Anticon-album inspelat och levererat som ett rakt hiphop-album. Inga krusiduller.

Nåja. En annan gång kanske.

För nu är ”Unindian Songs” ett Anticon-album. Ett riktigt bra Anticon-album, dessutom. Ett album i dödens tecken, nästan, med titlar som ”Sermon on the Subject of Death” och ”The Dead of a Day” och ett nästan helsvart omslag. I dödsskuggans dal sprutar Pedestrian sedan fram sina texter, inte sällan med knivskarpt vackra bilder som ”its engine whistles in the register of the clouds the steam of your name”. Allt dessutom försett med ett vansinnigt genomarbetat och estetiskt perfekt utsnidat omslag, med texter skrivna som på en gammal skrivmaskin och bilder, brända dokument och utrivna pappersbitar klistrats in virtuellt till ett desperat ihoprafsat dagboksfotoalbum till eftervärlden. Om nu någon behöver en anledning att faktiskt köpa skivan.

Men det som faller mig mest i smake med ”Unindian Songs” är att det lika mycket är en uppgörelse och respektförklaring till hiphopens historia. Det blir klart redan från början när ”O Hosanna” vevar igång albumet till högtalarmalande electrobaskaggar som hämtade från Jam Master Jays skivspelare medan Pedestrian, Jel och Why kastar rim mellan sig som vore de Run och DMC. Lite senare blixtrar en Beastie Boys-blinkning förbi, samtidigt som klipp från Flava Flav, Ice-T och Gift of Gab tejpas in. ”O Silent Bed” levereras ovanpå Miami Bass-studsande rytmer medan posse-samlingen ”anticon.” (där Jel och Why? dyker upp igen, nu tillsammans med Alias, Passage och Dose) bitvis låter som något från ”Mecca & The Soul Brother”.

Ja, och så blir det ett ”Electric Boogaloo” också.

Men mest av allt gör sig forna tiders hjältar påminda i albumets höjdpunkt, den drivande ”Arrest the President” där Jels Bomb Squad-produktion (med några Cut Creator-passager) slamrar fram som ett upplopp längs Detroits gator medan Pedestrian, Jel och Sole rider ovanpå folkmassorna som en ny ”Burn Hollywood Burn”-trio med felfri mickpassning. Komplett med tjutande sirener.

Bra. På många sätt.