What if I'm a fool for even trying
To right the wrongs
when all we had is dying?

Längre än så hinner hon inte innan hon har mig. Lisa.

Varje gång jag börjar räkna upp de röster jag inte kan leva utan blir det självklara namn som Sade, Marvin Gaye och Tracey Thorn. Strax bakom brukar några andra namn förekomma ganska ofta.

Men nästan varje gång glömmer jag bort Lisa.

”All Around the World” är fortfarande en av de bästa låtar som spelats in. Men Lisa har ju ett helt pärlband nästan lika fantastiska låtar i sin repertoar. ”This Is the Right Time”, ”People Hold On”, ”Down in the Depths”, ”The Real Thing”, ”Let's Just Call It Love”, ”Change”, ”All Woman”. Det finns så många fler att hämta. Men hur bra låtarna än är, hur perfekt refrängerna än sitter och hur välpolerat produktionerna än skiner är det ändå Lisa som lyfter dem så högt, så högt.

Jag har mer än en gång kallat Lisa för vår tids Dusty Springfield, en kropp från det vitaste av England, men med en röst svärtad av det allra mörkaste soul. En röst som, de många fantastiska låtarna till trots, aldrig riktigt lyckats få till sin egen ”Dusty in Memphis”.

Det kanske är därför jag alltid glömmer bort Lisa och hennes röst.

När Lisa släpper nytt album, det sjätte i ordningen, är saker och ting inte riktigt sig lika. Den ständigt närvarande parhästen Ian Devaney har inte producerat ”The Moment”. Istället har Lisa den här gången valt att vända sig till svulstomästaren Trevor Horn. Och Lisa ger den här gången ut sitt album på Trevors klassiska etikett Zang Tuum Tumb. Ett samarbete jag inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig av.

Lisa hinner inte längre än ett par rader in i inledande ”Easier” förrän hon har mig. Så var det med den saken, antar jag.

Med Trevor vid handen skapas de två några soulpopballader av bästa Lisa-snitt. Som det bubblande lyckoruset i ”He Touches Me”, med struttigt Hi-komp och högtsvävande filmstråkar. Nattradiovemod i ”Lay Your Hands on Me”. Gungande solskenspop med Stevie Wonder-munspel i ”If I Hadn't Got You”. En massiv känsloexplosion, med händerna långt ner i söderns bluessoulmylla, i ”Take My Heart”. Sirlig vemodspop i ”Love Without a Name”. Och så titelspåret, där det låter som om Trevor återanvänt en hel del från ”Not Gonna Get Us”, fast lite mjukare.

I sig är låtarna inte särdeles speciella. Faktum är att med en helt annan artist hade de kanske passerat mig rätt obemärkt förbi. Men nu är det Lisa som är rösten bakom mikrofonen. Det blir lite som de där collegeradio-vänliga låtarna som alltid dyker upp i serier som ”Ally McBeal” och ”Scrubs”. Låtar, och versioner av låtar, som egentligen är rätt vedervärdiga. Men i just den scenen, i just det avsnittet, finns det inget som hade passat bättre. Som hade känts lika sorgset, ensamt och övergivet.

Så känns ”The Moment”.

What is this?
How did I get here?
Pretending I don't know your name again
In another world I'd be your girl
But in this one I'm crying
I'd die without you

Men hur mycket jag än försöker går det inte att komma ifrån att ”Treat Me Like a Woman” är stelopererad plastrock av allra unknaste sort och att ”Say It to Me Now” mynnar ut i en rätt smetig powerballad som jag gärna klarat mig utan. Och även avslutande ”Takes a Woman to Know” känns som något långt under Lisas värdighet.

Men det enda jag behöver för att glömma det är ”When Love Breaks Down”. Prefab Sprouts fantastiska hyllning till det krossade hjärtat. En version som inte vandrar särskilt långt från originalet, men med Lisas röst och med (som vanligt) helt sanslöst vackra och spirande stråkar arrangerade av Trevors Art of Noise-kollega Anne Dudley når Lisas version lika högt som originalet. Kanske ännu högre. Och så förstås den nya versen, specialskriven av Paddy McAloon för Lisa.

My love and I
We were high and climbing
Into the sky of blue
Loud with colours of a rainbow
A changing view
Changing view

Några får rader som gör fallet ännu bittrare. Ännu längre. Än mer obegripligt.

Har betyget blivit högre bara för att det är Lisa? Tycker jag bättre om det bara för att det är Lisa? Kanske. Förmodligen. Men det bryr jag mig faktiskt inte om just nu. Det är som att, en dag som alla andra, helt utan förvarning springa ihop med den där människan du vet att du kommit över för så länge sedan. Den där människan som inte längre betyder något för dig.

Ända tills den där sparken i magen säger något annat.

Det blev inte en ”Lisa in Memphis” den här gången heller. Bara lite mer Lisa.

Det räcker rätt långt för mig, det med.