Isolation Years nya skiva har lämnat det gamla bakom sig. Eller rättare sagt att i sin vilja att finna det nya tappade de bort vägen hem. Eller tappade och tappade. Den kanske inte fanns. De vaknade upp och avståndet hade växt. De befann sig enligt uppgift i Åträsk.

För ”Cover the distance” påminner om Harry Martinsons ”Aniara”. Ett rymdskepp utan fungerande styrfunktion, på väg mot undergången, och på väg från den värld som var stadd i förfall. Det känns som om Ennio Moricone skrivit musiken till rockoperan ”Aniara”, och som om Johnny Cash filat på texterna.

För ”Cover the distance är en psykedelisk resa, precis som tidigare album fran Isolation Years. Men det folkliga inslaget lämnades kvar på stationen, och med kom en mer elektronisk musik.

Och det blir bra. På randen till dekadens och desperation gör Isolation Years sitt bästa album hitintills. Balanserad pop där David Bowie sköter Miman och Kraftwerk är sorgsna piloter med ett omöjligt uppdrag. I en av de stora hallarna på skeppet försöker bland annat band som Pet Shop Boys lugna massorna.

Låt efter låt övertygar. Svagt kyligt i hopplösheten, men varmt och förtröstansfullt i längtan efter kärlek. Den svaga och emotionella ”Dyslexic” följs upp av den i nöden påklistrat hurtiga ”Nurse hands”. Detta bara för att i sin tur följas av den smått geniala låten ”Look what I've done”. Och på en vägen är det. Klart som stjärnhimlen utan varken dragspel eller blås. Längtan efter det elektroniska har vunnit, trots att pianot fortfarande spelar som på beställning. Tekniken som bade ger hoppet och sviker det. Isolation Years som vill hoppas men låter vemodet sippra tills det bildar stalaktiter.