Precis när skivan inleds håller den på att vakna. Ni vet så där som man gör ibland när man precis ska somna. När man plötsligt ramlar in i en dröm och tror att man ska ramla på riktigt, så vaknar man till av att man tar ett par steg i panik med benen i sängen. Så rycker ”School of the Flower” till i ett frijazzintro, och är nära att vakna.

Sedan blir den åter sömnig och lägger sig till rätta. Till en början har den lite svårt att somna efter det där frijazzsprånget, och ligger och vrider och vänder på sig. Men till slut kan den inte längre motstå John Blund, utan vaggar lugnt in i en djup melodisk sömn av finstämt gitarrspel med drömsk sång.

Under resan i drömmens land möter skivan skönheter och odjur. Fula skitiga elgitarrer som spelar duett med vackra akustiska gitarrer. Och lite då och då drömmer ”School of the Flower” mardrömmar, då är frijazzen tillbaka.

Det är på det hela en sömnig drömsk resa. Men det är ingen resa i turistklass genom radiomusikens land. Det är en resa, kanske till fots, förbi musiken från själens djup. En vandring genom meditativa melodier, sällsamma körer och experimentella ljudlandskap. Som resesällskap och vägledare, genom dunkla skogar och mörka passager, har skivan hela vägen fingerspelet på de akustiska gitarrerna. Bara ibland hörs det röster genom drömmen, ofta så avlägsna att du inte kan tyda dem.

Och när Blund knäpper med fingrarna vaknar du och minns inte var du har varit. Men känslan är kvar.