I somras åkte jag tåg, buss, flyg och tåg för att se Meshell Ndegeocello spela bas med The Spirit Music Sextet i Gent, Belgien. De turnerade på en skiva som inte hittat något skivbolag. Först nu har franska Universal plockat upp den och släppt den på klassiska jazzetiketten EmArcy. Att konserten annonserats som en Meshell-spelning gjorde så klart att delar av publiken kändes sig lite lurad när det bjöds på 75 minuter kompakt expressionistisk instrumentaljazz. Själv njöt jag i fulla drag redan när de som andra låt (om jag minns rätt) rev av en hård cover av Fela Kutis ”Expensive Shit”.

Meshells roll är inte att vara center den här gången, snarare något av sammanhållande länk. Hon spelar på många, men inte alla, låtar. Hon har skrivit det mesta, men inte allt. Hon har producerat, arrangerat och varit delaktig i den grafiska formen som Rebecca Meek sedan utgått från för att skapa den vackra förpackningen.

Jag har svårt att göra andra saker när jag lyssnar på de här låtarna. Jag fångas in, blir nedbäddad i musikalisk bolster och förlorar uppmärksamheten på vad som händer runt omkring. Direkt livsfarligt att lyssna på i lurar under promenader. Även om resultatet ofta blir att jag stannar upp, står stilla eller sätter mig ner och bara lyssnar. Musik som egentligen inte kräver min uppmärksamhet, men som alltid fångar den och får mig att sluta med det jag håller på med.

Det mesta är mjukt och rytmiskt rotat. Allt tar sin början i samspelet mellan en gärna funkig bas och trummor som styr och överraskar samtidigt. Låtarna är ofta långa sjok som växlar i karaktär och läge. Små guppande resor som långsamt vaggar mig i trygghet. Samtidigt finns det inslag av kattstryparjazz i blåset (inte så att det blir Albert Ayler av alltihop, men ändå) och ljud som av Sting sedan länge placerats på svarta listan (lyssna på ”Papillon” till exempel). Saker som borde få min ragg att resa sig. Men inte. Jag njuter istället. Det är en märklig känsla att förlora så hårt mot gamla musikaliska fördomar.

När Cassandra Wilson ställer sig vid mikrofonen i ”The Chosen” (en av tre vokala låtar) och sjunger en text riktad till en fantastisk kropp hon vill ska klä av sin själ framför henne till enkelt pianokvartettkomp smälter jag fullständigt. I den bästa av världar skulle det bli åtminstone en liten framgång. En låt som dryper av åtrå, omöjlig att inte förföras av. ”The Chosen” är länken mellan Meshells senaste album ”Comfort Woman” och ”Dance of the Infidels”, det är här hennes gamla lyssnare har ingången till det nya.

Ibland får man leta lite längre bort för att hitta musiken som känns lite mer.