Stereo Total är ett slags musikkonstprojekt som det bubblat kring ganska länge. Sedan 1995 har allkonstnärerna Brezel Göring och Francoise Cactus gjort legendarisk och väldigt världsvan electropop tillsammans. De har blandat tyska, franska och engelska i sina knasiga, ibland sexfixerade eller politiska texter. De har alltid varit det där arty popbandet med söta syntmelodier och dansanta rytmer. Och nu är de tillbaka med albumet ”Do The Bambi”. Stereo Totals motto har alltid varit att aldrig ändra sitt lyckorecept på hur man gör bra popmusik. Och kanske är det just det som gör att mycket av innehållet den här gången tyvärr känns passé.

Titelspåret ”Do The Bambi” innehåller mystiska synttoner som faller som vattendroppar till Francoises förställda stämma. Hon försöker att låta så ung och naiv som möjligt och försiktigt vill hon bli vän med kärleken som dragit. ”Cinémania” radar oengagerat upp kända skådespelare över ett rätt fånigt beat. ”Vive Le Week-end” känns krystat ironisk gentemot de vanliga människornas helghysteri. Helgerna är helvetet hävdar Francoise så hårt och bestämt hon bara orkar.

”Das Erste Mal” är en ganska söt och mjukt producerad dialogbaserad låt som driver med, i min uppfattning, de nöjda tjejerna som varken vågar ta för sig, ifrågasätta eller engagera sig i saker. Och det gäller vadsomhelst. Nej istället är de bara nöjda flickor och säger att de inte tänker på nåt om man frågar vad som rör sig i deras huvuden. De vill inte ta plats och absolut inte ses som den där jobbiga typen. Sorgligt.

”La Douce Humanité” berättar uppgivet om den hemska och absurda värld vi lever i. Den svänger och är faktiskt rätt skönt producerad. ”Les Lapins” gillar jag också. Cirkuspop vevas fram, som ur ett positiv, fina harmonier kompar en mer bakåtlutad sång om dateångest. ”Cannibale” är också en ganska rolig historia. Den mansätande hustrukannibalen festar loss. En rockigare distad produktion gör låten fräsch och annorlunda i jämförelse mot de andra.

Många av spåren verkar vara präglade av något slags ålderskomplex och det är väl inget konstigt med det, de börjar ju faktiskt bli lite till åren. Men när texterna är som tagna ur en fjortonårings dagbok med dateångest, kändisar, jordens olyckor, depression och hypokondri som ämnen blir man lite lätt uttråkad.

Egentligen tycker att jag i grunden att Stereo Total är en skitkool akt. Deras låtar svänger, de har den snyggaste lysrörsloggan, finaste hemsidan och ibland de viktigaste texterna. Men den här gången vill det sig inte riktigt. De har med för många låtar på albumet (19 st!) och kommer inte ens halvägs i jämförelse med deras förra albummästerverk ”Musique Automatique”. Jag tror dessutom att man är redo för något helt annat nu. Jag längtar efter ett nytt recept på smart electropop från Berlin. På ”Do The Bambi” blir det istället alltför många misslyckade återupplivningsförsök av gamla framgångar.