Frågan om var man ska börja någonstans i Mogwais katalog har precis fått ett enkelt svar. ”Government Commissions, BBC Sessions 1996-2003″ är en skiva med ett bra urval från tiden mellan 96 och 03. Här finns rätt många lågmälda låtar, några låtar med riktigt crescendo och två med sång. Kanske saknas några personliga favoriter, men det här är bandets urval. Annonsen för skivan säger det mesta som egentligen behöver sägas:

”The reason we’re putting out this collection is simple, the recordings here are worth hearing. Some are definitely better than the official recordings. Some are sketchy but to be honest so are we. Sketchy but nice. Nicely sketchy.”

För ett par veckor sen var jag i London några dagar. Under en av dem fick jag chansen att besöka några av de lokaler och rum BBC Radio förfogar över i Maida Vale. Det duggregnade ute, och var grått inne. De svala och till synes ändlösa gångarna under den stora gråa kolossen till fasad är rätt anonyma, men samtidigt är gångarna och de rum de leder till både förtroendeingivande och trygga. Det huserar ett lugn och en tystnad vid sidan av det febrila och till synes ändlösa arbetet med att dokumentera. Tiden verkar stå still och det är lätt att bara sätt sig ner och titta på.

I den stora studion satt någon bakom ett piano och klinkade, men jag vet inte vem. Jag vågade inte mer än lyssna en stund. I studio fem spelade Death From Above 1979 in några låtar på ett fåtal tagningar, och studio fyra skulle snart fyllas av hård musik från Bleeding Through. Jag hittade kaffemaskinen och försökte tänka mig in i hur många band som passerat genom lokalerna. Utan framgång nöjde jag mig med att höra en tekniker prata om hur det var när Björk tog över rummet med tillhörande publik. Utanför studio fyra hänger det ett porträtt på John Peel med texten: Teenage kicks are hard to beat. Legendaren avled 26 oktober förra året, 65 år gammal. Hans sessioner spelades in i samma rum.

När ”Government Commissions” rullar igång ljuder den gamle mannens stämma från andra sidan graven: ”Ladies and Gentlemen, Mogwai…”. ”Hunted By a Freak” rullar igång och jag nickar instämmande till den lugna inledningen. Jag är visserligen hemma i min egen lägenhet, men jag minns precis hur det såg ut och luktade i studion där jag tror att de spelade in de flesta av låtarna. Jag sluter ögonen och lyssnar på skivan som att den var en enda tagning (trots att fakta får mig att räkna till fem olika studiobesök). jag lyckas nästan lura mig själv. Mogwai känns lika hemtama i miljön som den forna huskatten Peel. Jag kan inte komma på ett enda band som jag hellre sett släppa en samling låtar från en BBC-studio just nu.

Det enda jag egentligen saknar är kommentarer mellan spåren eller liknande livstecken från någon av de inblandade. Om de sen också lyckats hålla sig ifrån att ha tystnad mellan låtarna hade stämningen blivit tätare och än bättre. Men att börja prata om låtar som inte kom med eller så, det bryr jag mig inte om. Det här är en förhållandevis kort skiva som fungerar utmärkt som samling eller introduktion. Det är live, bra låtar och en fungerande helhet. Jag begär inte mer. Det här är en samling. Inte den definitiva.