När Logh är dåliga låter de som i ”Destinymanifesto”. Jag blir beklämd, frustrerad, förbannad. Så här ska de ju inte vara.

De ska låta känslorna brisera som i ”At This My Arm Was Weakened”. De ska vara en blödande sårad hjälte som slår tillbaka, som i ”The Bones of Generations”. Eller en sorgsen uppgiven tanke, som i ”Yellow Lights Mean Slow Down, Not Speed Up”. Inte något jävla utkletat manifest från en rocker som slutat bry sig om musik redan innan han gick upp ur sängen, en kall februarimorgon någon gång på 90-talet.

Det här har alltid varit mitt problem med Logh. Varje skiva har innehållit några små pjäser som uppförts med briljans. Återhållet eller med överspel, oavsett vilket – helt rätt. Men jag tycker aldrig de fått till det helt och hållet. Och de har träffat minst rätt med ”A Sunset Panorama”.

Jag försöker se öppningslåten, ”String Theory”, som någon form av nyckel till skivan. Att de med inspelningen av den och skivan försökt förena de fundementala krafter Logh rört sig kring på de första skivorna. Att istället för att göra utdragna inspelningar, som höll på att göra slut på bandet, så repade de istället tills musiken satt. Sedan spelade de in skivan under tio timmar tillsammans med Pelle Gunnerfeldt.

Men resultatet är ingen M-teori som förenar angreppssätten och fångar det rena, eller vad de nu var ute efter. Istället låter det som om de bränt det bästa redan innan de ställde sig i studion.

Jag kommer spela ”My Teacher's Bed” många gånger. Precis som jag brukar göra med några få låtar från varje Logh-skiva. Men jag börjar ge upp om det där fulländade albumet. Några låtar till, kanske. Men inte albumet. Det håller det inte för.