Erkännande: det händer att jag tar mig an skivor med avsikten att bekräfta en förutfattad mening. I sak är det väl inget märkligt egentligen. Ställa upp en tes och se om den håller. Ett gammalt beprövat grepp. Det svåra är att låta bli att driva tesen till mål om det skulle visa sig att den inte håller.

Samtidigt råder någon osynlig lag om att jag som recensent borde närma mig skivor förutsättningslöst. Egentligen lika korkat som att säga att det går att objektivt avgöra om musik är bra eller dålig ur ett tycke/smak-perspektiv.

Min E.S.T.-tes gick hur som helst ut på att avslöja dem som nakna kejsare.

Grunden var inte särskilt stabil egentligen. Jag lyssnade på E.S.T. för första gången i och med föregående ”Seven Days of Falling” och tyckte att det var ganska trist kulissmusik. Svagare indicier var de många skriverierna om att E.S.T. blandar in så mycket influenser från andra håll än jazz (som elektronisk musik till exempel) och vänners rapporter från livekonserter jag sjäv inte sett.

Att E.S.T. inte spelat in någon ”Headspin” är inte särskilt svårt att konstatera. De där jazzfrämmande influenserna det skrivs om är inte särskilt påtagliga även om det så klart finns traditionalistiskt sett främmande ingredienser i trions musik. Fast det gör ju inte musiken varken bättre eller sämre egentligen.

Mina illvilliga planer att peka och ropa ”men, kolla de har ju inga kläder på sig” mötte också snabbt hårt motstånd från de nio spår som utgör ”Viaticum”.

Svårast att avfärda det här som ointressant gör basisten Dan Berglund det. Det är honom jag hör mest när jag lyssnar. Hans mäktiga och säkra basspel fångar mig och håller mig i ett stadigt grepp genom hela skivan. Det är längs basens hals jag sugs in i Esbjörn Svensson Trios värld av karga klanger och nordiskt gnisslande jazz. Väl där spelar det ingen roll att trumslagare Magnus Öström gett de suggestiva låtarna putslustiga namn som ”The Unstable Table & The Infamous Fable” eller ”A Picture of Doris Travelling with Boris”. Jag har redan förlorat och min tes är motbevisad, E.S.T. har både kläder och melodier värda all uppmärksamhet.

Nu återstå bara för mig att erkänna att min tes inte höll den här gången. Jag står med rumpan bar, dumstruten på skaft och mumlar att ”Viaticum” visst är en riktigt bra skiva trots allt.