Att lyssna på Low är som att bäras fram genom eftertanke i en värld av bomull. Jag lyssnar, njuter och myser.Low har funnits med i ett antal år och gjort sig kända som det där blyga men dragiga bandet från staterna. Många har gillat deras försiktiga finstämdhet uppblandad med dist och rundgång. Och efter att ha lyssnat på ”The Great Destroyer” blir man garanterat inte besviken.Texterna är lagom kryptiska och vardagligt poetiska. Orden ”where is the laughter” ekar tungt i den grymma poplåten ”Broadway (So Many People)”. ”Tonight you will be mine, tonight the monkey dies” ekar ännu tyngre i inledande ”Monkey”. Melodierna är enkelt poppiga och lätta att fångas upp i. Och låtarnas varierade uppbyggnad gör att man lätt hänger med, på ett aktivt sätt, under 13 relativt långa låtar, i rad, hemma i stereon.Skivan är nämligen så där smart uppbyggd så att att den blir spännande att lyssna på. Här och var blir det riktigt poppigt och piggt. Men däremellan blir det så lugnt och så tyst att man knappt vågar andas. ”Death of A Salesman” känns till exempel lika lugn som en av Johnny Cashs tolkningar av moderna pophits.Lows sätt att i låtarna upprepa och reprisera musik och text, harva runt, runt, runt och ta det om och om igen, gör att man vaggas in i nån slags mogen trygghet. Svälj nu ner din torra mandelkubb med en slurk kaffe och hör hur det sprakar i brasan. Man känner lugn och ro helt enkelt. ”Pissing” börjar så diskret att jag, med lurarna på, tror att de första anslagen på gitarren är något som avlägset stör i rummet brevid. Stämsång, pulserande låtuppbyggnader och en känsla som påminner om den man fick som liten av TV-serien Twin Peaks, sammanfattar Low. Mystiken tätnar i takt med musikens sakta crescendo. Det är bara att börja brygga java till en av vinterns bäst stämningsfångande skivor.