Om Alexander Östlund var ett rockband skulle de flesta säga att han var lovande i AIK men som bäst i IFK Norrköping. Hans spel i Hammarby skulle avfärdas som gammalt och trött. Insatserna i landslaget skulle förnekas och flytten till Feyenoord skulle ge honom epitetet storbolagsprodukt.

Eller?

Om The Doits var ett fotbollslag skulle de vara ett stabilt och hårt lag på övre halvan av tabellen i superettan. Ungt och lovande, men utan stor publik och medial uppmärksamhet.

Eller?

Fotboll och rockmusik har mycket gemensamt – men i ett motsatsförhållande. I fotbollens värld är det mainstream som råder. Vi har relativt bra koll på Allsvenskan och ligorna i England, Italien och Spanien. Eftersom de matcherna syns och hörs mest. I musikens värld är det samma sak, men tvärtom. Där vill vi som är insatta helst vara först med att droppa nästa stora namn eller trend. Så är det inte i fotbollens värld. När hörde du senast Tomas Nordahl dra igång en hype kring ett okänt lag i sexan?

Jag har till min stora glädje fått stifta bekantskap med ett rockband som gett mig de här konstiga funderingarna. The Doits. Ett band som återvinner några av rockens mest använda ackord och arrangemang. På den här skivan har de knappast skapat något unikt, nytt och världsomvälvande, men de har gjort det bra. De larmar utan att göra sig till. Deras hemmaplan heter inte Camp Nou och de försöker inte spela det spelet. Backarna försöker inte hålla bollen i trängda lägen på egen planhalva, de rensar.

The Doits gör sitt och gör det bra. Utan omedelbar stjärnstatus jobbar de hårt. Från backlinjen hela vägen fram till anfallet. Utan divalater men med stor kärlek till uppgiften. Därför smittar deras låtar mig med glädje. Det svänger hejdlöst i ”Some Kind Of Motion”, ”Never Again”, ”Calm Waters” och ”Hold Me Down”. Visst finns det stunder då deras spel blir förutsägbart och trist. Då de dribblar bort sig på mittfältet. Men, allt som oftast nöter de ned motståndarförsvaret och går på mål.

Det kanske inte är ett spel som leder till stora rubriker. Men för mig har The Doits på kort tid blivit något av ett måste. De gör mig glad här och nu. Får mig att stampa takten. Nicka. Sättet de gör tidlösa riff och rockmallens klichéer till sina känner jag igen från många andra band i ett landskap där klubbdirektörerna bär portföljer med logor från Burning Heart eller Bad Afro. Eller som i det här fallet, Wild Kingdom.

Precis som nya unga stjärnor i fotbollens storklubbar alltid kommer mätas mot ikoner som Pelé, Maradona, Cruyff och Beckenbauer kommer rockband av i den här skolan mätas mot band som Kiss och deras efterföljare.

The Doits har en liten bit kvar till högsta serien. Men redan nu ser jag fram emot heta derbyn i en serie där de kommer bland annat kommer möta IFK Sewergrooves och Diamond Dogs IF. I cupen kommer de kunna skrälla mot Peepshows SK och Idrottssällskapet Hellacopters.

Om du inte tror mig behöver du bara lyssna på den här skivan för att skapa dig en egen bild. Om du tycker mitt fotbollsresonemang haltar var det för länge sen du såg en seriematch i divisioner som inte visas på TV-sporten.

Om du inte gillar fotboll? Då ber jag om ursäkt och sammanfattar skivan på ett mer förutsägbart sätt. The Doits spelar Hellacopters-rock. Och gör det riktigt bra.