Kjell Alinge skulle nog inte uppskatta den här skivan. Mannen efterlyste härförleden rockens, den reaktionära och tillbakablickande rockens, död. Elvis är roten till allt ont och lik förbannat får vi dras med honom.

I Small Jackets universum har tiden stått still. Visserligen har de rört sig framåt sedan Elvis, men inte så värst långt. Italienarnas musik hemsöks så starkt av 1970-talets stora rockband att de närapå reinkarneras. De som dött vill säga. De rakare delarna av Led Zeppelin och Bon Scott-AC/DC.

Vill man söka senare referenser skulle jag placera dem mellan Young Heart Attack och The Hellacopters runt ”Grande Rock”. Med tillägg för ett uns flummighet i mixen.

Låtarna är i grunden av standardrocktyp. Svängigt och oftast i midtempo, powerballaden ”If You Stay” och någon till undantagen. Inte skitigt, men levande. Pulserande, mycket tack vare produktionen.

Skivans behållning är de instrumentala partierna. Man skulle kunna säga solona, men de ges mer utrymme än vad ett solo vanligtvis får. När wawa-pedalen får fritt spelrum och låtarna flyter ut. Och Small Jackets lever den musikaliska rockdrömmen. Minns The Hellacopters spelning på Hultsfred 1999. Jammandet visste inga gränser. Fantastiskt.

På sina håll går tankarna dock till sentida Status Quo. Bara för en liten stund, fast precis länge nog för att jag ska störa mig på det. Då vill jag också att rocken ska dö. Men alldeles strax skakar de liv i sig själva igen och utropar sitt existensberättigande. Och då står det klart att rocken inte spelat ut sin roll. Vad Kjell Alinge än må tycka.