One, two.

One, two.

I'm tryin' to make a name
and find my place inside your crate
For something so important
I got nothing to show for it
Still
There comes a time
when the music stops and ends
Don't be surprised if I end up
just a name on park bench

Ett ensamt piano. En andfådd saxofon. Damm som yr längs med golvet innanför de skeva dörrarna i en Ennio Morricone-saloon som landat på en betongbakgata.

Precis som ett otal andra emcees karvar Prolyphic in sitt namn i en parkbänk, en ocean från pimpade bilar och MTV Cribs. En parkbänk som i Prolyphics fall murats ner i marken på Rhode Island. Där har han själv skrivit och producerat debuten ”An Alarm Clock Set for 9:01″. Åtminstone nästan, till sin hjälp på några spår har han haft Bles och Sunspark. Och så förstås albumets mest namntunga gäst: Non Prophets Joe Beats.

Det är mörkt, murrigt och opolerat. Bräkande och fladdrande saxar, naiva elpianon, mullrande basgångar, funkblås, knaster, burkiga samplingar och blå stunder. Inte sällan med en dos jazz. Under alltihop rullar pårökta och långsamma beat direktimporterade från 1995.

Mot den här musikaliska bakgrunden levererar Prolyphic gråkorniga betraktelser på båda sidor om gränsen mellan spoken word och rap. På många sätt ett typiskt album i alternativ-hiphopens kvarter.

Det som imponerar mest med ”An Alarm Clock Set for 9:01″ är den höga kvaliteten på Prolyphics egna produktioner. Att Joe Beats bidrag ”Two Sides” är smått fantastisk med sin vemodiga orgel är ingen större överraskning, men lite mer överraskande är att ”Two Sides” faktiskt inte är bäst. Låtar som ”Date with an Ex”, ”A Name on a Park Bench” och i synnerhet ”Child's Play” smäller alla högre. Insprängda på ”An Alarm Clock Set for 9:01″ ligger också flera instrumentala Prolyphic-produktioner som hjälper till att skapa den enhetliga atmosfär som löper som en röd tråd genom den drygt timslånga resan på Prolyphics Rhode Island.

Visst hade jag önskat att Prolyphics röst haft ett lägre och lite mer pondusfyllt läge (som blir särskilt tydligt när han i ”Fade Away” delar mick med Sunspark). Och visst lider några spår av att looparna får snurra några varv för mycket. Men det är mindre detaljer i sammanhanget.

Prolyphic och hans parkbänk är välkomna tillskott till hiphopens undervegetation.