Recension
- Distant Birds? Thought They Were Leaves (CD) Zegunder
- 2004
- Neo Ouija/dotshop.se
Shimmering neon lights
Lyssna
Externa länkar
- Neo Ouija
- Skivbolaget.
Varje gång Zegunder väver in min lägenhet i sina mjuka toner ser jag världen utanför mitt fönster genom det multikolorerade neonspelet i de vattenpölar som samlats mellan skyskrapornas kalla betong. Allt sett genom ett grovkornigt filter hämtat från åttiotalets samlade slasher-produktion, men med en yta lika polerad som den mest discoglittrande Tokyo-fasad. Genom bakgatornas labyrint löper en Patrick Bateman amok som en nytida Jack the Ripper, medan skriken censureras bort av den mest förföriskt vackra musik.
Så borde det se ut.
Istället är utsikten utanför mitt fönster precis lika gråregnigt mörk som den alltid är. Den ensamma gatlampan lyser lika enfärgat kall som den alltid gör. Trädens konturer är lika kala som alltid. Det enda som avslöjar att det faktiskt råkar vara jul är stakar i fönstren mittemot.
Inte för att det spelar någon roll. Med ”Distant Birds?” kan jag måla upp den bild jag vill.
Ska jag vara krass är Zegunders album inte särskilt unikt. Mycket känns igen. Mycket är väldigt 2004. Svävande elektronik i en tät analogdigital dans med levande instrument sandblästrad med datoriserat knaster. Jag tänker Efterklang. Jag tänker Khonnor. Jag tänker Faction. Jag tänker Differnet (särskilt när Daphne Haller bryter den vokala tystnaden).
Samtidigt som Zegunder inte låter precis som något av de här namnen, låter Zegunder precis som de namnen. Någonstans. Men det gör inte mig särskilt mycket att ”Distant Birds?” inte är något helt unikt. Att musiken ibland också emellanåt glider in i lite väl konturlösa skuggor kan jag också leva med. Det är musik för egna, gråmålade uppesittarnätter utan tomtar, snö och ljus.
Musik att måla upp sin egen värld till.
Och medan regnet smattrar hårt mot fönstren kan jag inte låta bli att undra om det egentligen inte är ”Woolgather” alla ensamma och övergivna människor skulle behöva för att döva ensamheten under gemenskapens stora högtid.
”Woolgather”. Inte Ernst Kirchsteiger.
Publicerad: 2004-12-26 00:00 / Uppdaterad: 2004-12-26 00:00
18 kommentarer
först
#
nästan först
#
tredje först…
#
dagensskiva.com har lost it totally
#
underbart hög kvalitet på den här diskussionen
#
Otroligt låga och lättköpta "poänger" i recensionen. Patrick Bateman? Hur många gånger har Ola inte redan använt DEN liknelsen? Och så var det en dotshop-skiva ocskå, ja. Klart det blir minst en 7:a då!
#
bra att du tillför lite kvalite då stoff!!!
#
OOOJ vad originellt med en recension där man tvingas genomlida skribentens amatörpoetiska prettobidler som "målas upp för hans inre". Jävla trams!
#
Jaha? Så skivan låter vaddå? Kan inte prettoslanget bara fara åt helvete och en rakt skriven text få plats istället för denna samling introvert smörja?
#
Ola är en pinsam skribent wannabe som aldrig kommer få skriva för Sonic hur mkt han än fjäskar!!
#
elafatea.
#
tolava
#
tretatona
#
Das böt: Han nämner ju faktiskt namn som Khonnor, Efterklang, Faction och Differnet i texten. "Samtidigt som Zegunder inte låter precis som något av de här namnen, låter Zegunder precis som de namnen." Märkligt skrivet månne,men nog skriver han hur han tycker att skivan låter. Läs texten innan du skriver, för i helvete!
#
FB: Två. Denna inräknad.
Evil: "skribent-wannabe" alternativt "skribentwannabe". OK?
#
Props för att du namedroppade Ernst!
#
Ibland önskar jag att recensionerna beskrev musiken lite mera ingående..
typ "crispyness" och hur beatsen och basen och keyboardsen faktiskt låter..
mycket intressantare än bara "känslopjunkiga" utsvävningar.
tycker jag dådå.
#
New on Neo Ouija. Zegunder are alosha tsinovoi and gil cohen. both live and create music in the northen israeli city of haifa, where the picturesque carmel mountains meet the mediterranean sea on one side of the bay. On the other, the industrial and highly polluted "kishon" sea port: oil from big ships, dead fish and birds cover the public beaches, all providing a telling reminder as to the true nature of this place. standing near the stela maris lighthouse, on the edge of the cliff, you can see more than one third of israel, from the lebanese border in the north to the monstrous "hadera" power plant in the south, a panoramic view summoning unbearable, inescapable feelings of claustrophobia and incompetence. After rich experiences in the ranks of local post rock bands like "MuTe" and "Birdy", "telling it like it is" didn't feel right any more to gil and alosha, just too plain and straightforward for the ambivalent nature of existence in israel. After a period of working with small solo projects and recording for film soundtracks, the feeling that something must be said grew stronger. Zegunder’s music unfolds with dense, rich stretches of ambience, broken electronic emissions and vocal accompaniments from daphne haller – more like an additional instrument than something associated with words. There’s a slowly unfolding, largely instrumental beauty on show here, reminiscent at times of the spooky effervescence of Angelo Badalmenti with its engulfing cinematic sweeps while, at others, their music is quietly personal and introspective, free of words or set narrative. In fact, this is when their music works best – creating a buzzing mesh of layered sounds, a background to all the complexities and uncertainties day to day life brings, especially in this particular part of the world. Recommended.
#
Kommentera eller pinga (trackback).