I samma stund som Nils Berg blåser luft genom det trärörsbestyckade munstycket på sin tenorsaxofon strömmar en hel Stockholmsskärgård ur kopparstruten. Jag ser kanske inga vandrande sköldpaddor, men det myllrar av solsken, segelbåtar, kobbar och skär. Det är trivsamt traditionellt och imorgonjazz i samma utandning.

Kvartetten The Stoner är ännu ett exempel på att den svenska jazzen mår alldeles utmärkt år 2004. Sättningen är tenorsax (Berg), piano (Jonas Östholm), bas (Nils Ölmedal) och trummor (Jon Fält).

Vid sidan av kompositör och saxofonist Berg är det trumslagare Fält som är min hjälte under den här seglatsen. Hans spel är allt annat än jazztraditionalistiskt. Det är upphackat och egensinnigt utan att smattra iväg i onödiga orkaner av ljudutbrott. Sann rytmnjutning för finsmakare.

Korta titelspåret ”Upp till kamp” är inte bara skivans mitt, det är också en av mina favoriter ombord. Ölmedal vevar en speldosa och runt den lätta juvellådemelodin vävs en släpigt sorgsen och smått skuldtyngd saxofonslinga som smakar salt och sött på samma sång.

The Stoner står i fören och stirrar den svenska jazzens framtid i vitögat. De är beredda att ta striden och utmana det passerade. Utan att för den skull börja laborera med elektroniska rytmer eller samplade ljud. Utan att bli otillgängligt introverta. Här simmar melodierna längst fram och under dem finns en ocean av färgglada ljudfiskar att upptäcka.

Ibland går det att gå framåt utan att kasta allt det gamla överbord.