Stor konst, lyder en ofta upprepad sanning, föds ur misär och tragedi. Om så verkligen är fallet kunde förutsättningarna knappast ha varit bättre/sämre än för den kortlivade brittiska 1980-talstrion The Len Bright Combo.

Efter att i slutet av 1970-talet nått framgångar hos såväl kritiker som publik för sina skivor på Stiff Records – i synnerhet hitlåten ”Whole wide world” – var Wreckless Eric 1985 inte mer än en föredetting. Gång efter annan dödförklaras hans karriär av de engelska musiktabloiderna och som om det inte var tillräckligt så gillade ingen, allra minst han själv, hans senaste album. Det var dags att lägga musiken på hyllan, något han skulle ha gjort ögonblickligen om han inte redan haft konserter inbokade. Att ställa in var uteslutet. Han behövde pengarna för att finansiera sin alkoholism. Som sagt, förutsättningarna kunde ha varit bättre.

Året som följde, efter att ha värvat två medlemmar ur Billy Childish band The Milkshakes, bevisade han alla fördomar om stor konst sanna. Det fanns inte längre något att förlora; om det sedan kunde benämnas som musik fick bli ett senare problem. Inte helt överraskande är gruppens album – ”The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” och ”Combo Time” – inget mindre än två mästarövningar i magsur garagepop och naivistiskt skrammel à la idolerna The Velvet Underground.

När nu Eric, via egna skivbolaget Southern Domestic, samlat dem båda på en cd framgår detta om möjligt än mer tydligt än tidigare. Det är svårt att föreställa sig ett idag aktivt band kombinera deras förmåga att med snudd på minimalistiska medel krama så mycket ur sina asketiskt primitiva inspelningar som knappt torde vara möjligt, med den glädje, distans och humor som gruppens totalt 18 låtar starka produktion uppvisar. ”Wreckless Eric Presents The Len Bright Combo” är ett stort stycke sorgligt bortglömd rockhistoria tillika stor konst enligt, bevisligen, alla konstens regler.