Sexton sköna poplåtar. Två bröder. En bonusskiva med ytterligare tretton låtar. Du som köper den här skivan får valuta för pengarna. Kanske har du liksom jag aldrig hört talas om bröderna Faris och Salim Nourallah. Då får du dessutom något helt nytt att lyssna på.

Den här skivan är en återutgivning, eller återlansering. Skivan gavs ut redan 2001. Det förvånar mig att den inte gjorde större väsen av sig då. Det borde den nämligen. Men, läget är väl bättre nu när singer/songwriter-konglomeratet börjat krackelera. Genom dess gråa enhetliga beläggning knoppar nu finare saker.

Som Nourallah Brothers sköna lågmälda popmusik, bärandes på arvet från Lennon/McCartney. Arrangemangen, melodierna växelsången och stämmorna påminner mig om Beatles senare sextiotalsskivor och det gör mig glad. Nourallah Brothers är inga plagiatörer, men bearbetar sina låtar på samma sätt som Beatlarna. Det låter grymt bra i låtar som ”Down”, ”She’d Walk A Mile”, ”Those Days Are Gone” och i jullåten ”Christmastime”. För att inte tala om i ”Someone To Love” på bonusskivan.

Sextiotalspop filtrerad genom årtionden. Fortfarande vital och förvånansvärt angelägen.

Men det räcker inte. Bröderna Nourallah känns inte avlägsna från Eels och Mercury Rev. Det ligger en grund av amerikansk musik under deras överbyggnad av pop. Det är smart och begåvat, men hela tiden med en varm känsla av vilja. Bröderna vill dela med sig. Jag tar gärna emot. Eftersom jag gillar brödrapop. Salim och Faris Nourallah känns som ett utmärkt alternativ mittemellan bröderna Gallagher och bröderna Reid. Spetsat med en märkbar dos samtida amerikansk lofi/symfoni/nucountry.

Eller vad nu ska kallas. Bra skit är det hur som helst.