Det skulle vara ganska lätt att avfärda The Je Ne Sais Quoi som de där olyckliga sista som precis missade postpunkexpressens femton sekunder i mediabruset.

Enkelt, om det inte vore för att de faktiskt tar med något helt eget till festen.

Där mycket av den nya postpunken dras med problemet att ibland bli lite för smart och välkammad för sitt eget bästa tar TJNSQ kraften hos post-hardcoren till hjälp. De slår sig blodiga på ett sätt som inte är det minsta collegesmart. De är det där nya som är så bra. Det där smutsigt svettiga du saknat när kostymerna blivit allt mer stärkta och välstrukna och det primala satts på undantag.

När J Bang (bas), Miss J (gitarr och fender) och CMG (gitarr) turas om att stressjunga i nära skriksångsläge vid mikrofonen får låtarna en egensinnig dynamik mitt i det framåtsträvande instrumentlarmet. När Jimmy O manar framåt med trummor som gjorda att dansa (eller åtminstone låta kroppen slängas runt i våldsamma rörelser) till har jag svårt att sitta still.

”Stop drinking the magic potion or get ready for mind control”

Texterna är ofta fragmentariska slagord som gjorda för allsång för frustrerade människor fångna i konsumtionssamhällets hets. Uppmaningar att öppna ögonen och gå till handling utan att för den skull för en sekund kännas som pamflettvänster. Snarare informationsstressade rop som manar till eftertanke.

Det är ok om du börjat tänka Fugazi snarare än Gang of Four nu.

För det är på Ian MacKayes camp för gör-det-självare jag skulle förvänta mig att hitta den här kvartetten en het sommar. Eller helt enkelt på de små scenerna och festivalerna i Sverige under juni, juli och augusti.