Kuken står på Mats Olsson.

Mats Olsson runkar kuken.

Detsamma kan säkert sägas om Lennart Persson, men eftersom Eddie Meduza aldrig skrev en sån låt så är det inte lika roligt.

Nu ska jag förklara varför ”Rubber Factory” har en sån Viagraeffekt på oss som antingen har byxlinningen kring bröstkorgen eller bara mentalt befinner oss där:

The Black Keys tredje platta är rå och ösig garageboogie (garageboogie!) spelad genom ”the fart box”, den åttawattsstärkare som Ray Davies punkterade med sin mammas virknålar bara för att få till det där skitiga och oborstade gitarrljudet – och jorå, för att verkligen understryka poängen så dyker det upp en cover på ”Act Nice and Gentle” tio spår in på skivan.

”Rubber Factory” är en släktforskning som börjar hos Howlin' Wolf, gör en kort avstickare till Hendrix, tillbaka via Mink DeVille och Jon Spencer, för att stanna till vid ändstationen The White Stripes med en gitarrsladd som fräser som en krutstubin.

Det är en resa som både rockar och rullar. Rasslar och svänger. Skramlar och väser. Rök och rost.

Plattan är inspelad i en övergiven fabrikslokal för hårdgummi. Bandets hemstad, Akron, brukade vara känt som Världens Gummihuvudstad (”Welcome to the Rubber Capital of the World!”), eftersom den var ledande i gummiproduktion. Nu töms fabrikerna en efter en och det har satt sin prägel: varje ackord och yttring på ”Rubber Factory” tycks ha sugit åt sig av desperationen och frustrationen som klängt som mögelmossa i fabriksväggarna.

Man behöver inte vara rockhistoriker för att se samma band mellan Detroit och den skara av slammerband som sköt upp som ogräs genom den spruckna asfalten: The Von Bondies, The Dirtbombs, The White Stripes, The Detroit Cobras, och så vidare och så vidare.

Storheten med The Black Keys är att de har fattat bluesen: de skriver låtar där en svekfull kvinna väntar kring hörnet på varje textrad och de gör sitt bästa för att brutalt stompa hjärtesorgen ur bröstet med hårda trummor och rundgångsrikoschetter.

Kleenex not included.