Vincent & Mr Green låter som en mörk och murrig grön färg. I bilder framför mina ögon, när jag sluter dem och lyssnar ser jag djupröda läppar nära en Unidyne-mikrofon. Långsamt vaggande, feminina rörelser. Perfekt för en David Lynch-scen, eller kanske något från Jim Jarmusch. Syndigt och dekadent, i full kontroll över utförandet. Varieté och sinnlig njutning.

Duon låter som en mörkare fortsättning av Nathaniel Merriweathers ”Music to Make Love to Your Old Lady By” där Mike Patton och Jennifer Charles verbalt låg med varandra kurerat av snygga pojkmodellen Dan the Automator. Det är inte svårt att höra vad Mike Patton gillade när han plockade upp Vincent & Mr Green på sitt eget bolag, Ipecac.

Jag drunknar i bastonerna som lägger grunden. Jade Vincents sensuella röst glider ovanpå. Bakgrunden är både elektronisk och högst organisk. Traditionell instrumentering, med fokus på mörka toner (tänk ståbas, tuba och tunga stråkar), lindad i elektronik utan rädsla för missljud. Det är vackert och stämningsfullt, men aldrig fint – snarare rökigt och lätt solkigt men med stor karaktär.

PJ Harvey berörde de här markerna på ”To Bring You My Love”, Tom Waits har gjort det många gånger, Nick Cave i sina mörkaste stunder när han lägger av sig rocken.

Även om det inte varit den mest spelade skivan hos mig den senaste tiden så är det alltid en njutning att spela den. En känsla av att komma bort. Och för att vara lite Fredrik Welander för en stund: En höstskiva.