Kursens mål är att ge lyssnaren en grundläggande bild av black metalens grunder. Fokus ligger på perioden tidigt 1980-tal till tidigt 1990-tal.

Musikformens kakburksproducerade vagga med band som Venom, Bathory och Celtic Frost tas upp för att sedan sträcka sig fram till den andra generationens band med bland andra Mayhem och Burzum. Vägen dit kantas av nedslag i metalscenen och såväl Sodom och Destruction som Tormentor och Sarcofago dyker upp. Avslutningsvis blickar vi framåt genom band som Nattefrost och Aura Noir, som trots sentida uppkomst även kikar synnerligen långt bak i black metal-historien.

Undervisningen kommer endast ytligt att beröra en ganska begränsad skara band, varför egna utflykter uppmuntras.

Litteraturen består av Fenriz (Darkthrone) som sammanställt kommentarer till samtliga spår gällande vad de betytt både för honom själv och för black metal i stort.

Sökande till kursen bör tilltalas av metal med spartansk produktion, även om såväl episka som pompösa inslag inte bör avskräcka. Ett sinne för det ockulta är att föredra men absolut ingen förutsättning. En något svart syn på tillvaron är inte till någon nackdel. Inte heller en dos svart humor.

—–

Grupperna på den här skivan är allihop ”kreddiga” grupper som borde stå med under ”true” i black metalens uppslagsbok. Även om jag själv skulle placera exempelvis Sodom och Destruction i en helt annan bok, nämligen thrashens. Fast det belyser egentligen bara en grej som ofta skapar missuppfattningar om black metal; att det är en homogen musikalisk rörelse. Vilket det inte är om man ska vara hård.

Black metal handlar om känslor och stämningar. Det handlar om alienation, ensamhet (ofta självvald) och tron på att ensam är stark. Ofta förknippad med en mer eller mindre bitter och misantropisk syn på världen i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Den musikaliska ramen är egentligen bara att det ska vara så hårt och rått som möjligt.

Låtmaterialet på den här skivan är ganska oklanderligt. Fenriz kan sin black metal (om han nu tagit fram den här samlingen, eller om det bara är ett pr-trick). Alla klassiska grupper finns med, även om det säkert finns puritaner som kan sakna något. För mig fungerar det.

Skivan spretar ganska vilt och det är både styrkan och svagheten. Styrka så till vida att det ger ett brett spektra. Svaghet på grund av att det blir rätt tunnsått för respektive band, som kan stå och falla på en låt mer eller mindre.

Skulle jag kolla upp en genre skulle jag inte satsa på en samlingsskiva. Snarare kika runt på olika håll för att få reda på vad som kan anses vara centrala verk för genren. Och sedan ge mig på ett eller två av dem. Speciellt som gamla metalplattor inte tenderar att kosta skjortan utan snarare kunna kommas över till ett föredömligt lågt pris. Peaceville är själva ett utmärkt exempel på det med sina återutgåvor av gamla skivor med Darkthrone och My Dying Bride (för att nämna några) som digipack och till midprice. Fortsätt med det istället för att ge ut sådana här samlingar är mitt förslag.