Det är ett gott tecken när en handfull låtar får mig att börja fantisera om att starta ett nytt fanzine. (Jag är ganska duktig på att visionera teman för fanzine, mycket sämre på att genomföra idéerna. Mitt senaste koncept var ett fanzine som bara skulle handla om band, filmer, kläder etcetera med apkoppling.) The Je Ne Sais Quoi har fått mig att mentalt sätta ihop ännu ett som bara skulle handla om aviga och skramliga svenska rockband.

The Je Ne Sais Quoi ger mig samma sorts energier som Burek V, Buck (eller vad det nu är de kallar sig nu för tiden) och Fireside – utan att för den skull låta särskilt mycket som någon av dem.

Det här är intensivt skev, hårt skramlig, rock'n'roll som är överallt på en gång. Gitarrer som skaver, trummor och tamburiner som slamrar, en keyboard som lägger golv långt bak tillsammans med basmattan och en röst som tar i från tårna med angst. Covern av PJ Harveys ”Reeling” utnämnde jag till dagens låt i fredags.

Den här kvartetten har gett mig dåligt samvete i ett par månader (ända sedan deras egenutgivna vinylsingel landade, jag borde ha skrivit redan då). Nu har Coalition gett ut de fyra låtarna tillsammans med ännu en på en blank EP, så nu kan jag inte med gott samvete låta bli att skriva. Dessutom låter det faktiskt ännu bättre nu än på vinylen. (Kanske handlar det om det som kallas för mastring?)

Jag har gått runt med den här EP:n i min cd-spelare i en veckas tid (den räcker hela vägen från hemmet till jobbet om jag går, så den här veckan har jag valt att gå oftare än jag cyklat). Eller gått och gått, jag har nog rört mig lite märkligt snarare. Knyckt på kroppen, småhoppat lite och hytt med näven i luften. För det här är högljudd och kantig postpunk att dansa till.